Fobi, tabu och massa svordomar
Att vara en förälder ger många känslor. För vissa uppkommer känslor man aldrig trodde existera. Men det ingår även en del negativt. Jag har läst mkt gnäll från föräldrar, både från ensamstående och från från dem som lever med barnets/barnens andra förälder. Det händer emellanåt att jag funderar på ens "rätt" att gnälla. Jag kan tycka att det gnälls för mkt. Att det ofta är "synd om" den ena efter den andra. Har man dessutom fler än en barn.. Visste man inte bättre innan man skaffa barn nr 2, 3, 4 osv? Har man alltid rätt att gnälla? Emellanåt kan jag känna -håll käft, gilla läget och väx upp för fan". Medan jag i andra stund kan känna oerhörd irritation för jag inte kan röka en cigg utan dörren öppnas följt av "mamma.. kan jag få".. "mamma.. vet du" eller när jag inte ens kan sitta på skithuset utan att höra genom dörren "mammaaaa.. är du därinne? Vad gör du? När är du klar? När kommer du?". Jag vet att det är ett "tabu ämne" att gnälla när ens barn söker ens uppmärksamhet. Men vafan. Konstant hela tiden 24/7. Då anser jag att jag kan sucka lite. Jag basunerar inte ut att det är synd om mig eller att jag mår dåligt av det eller att behöver stöd eller så.. Nu kanske jag säger emot mig själv lite men jag anser faktiskt att det är skillnad. Jag har två barn, frivilligt, med två olika.. Inte ett dugg synd om mig. Jag kan tycka det är svinjobbigt ibland och önska saker jag verkligen inte vill egentligen. Men vafan! Vafan säger jag till det. Jag tycker olika om samma sak när situationen skiljer sig. Japp det gör jag!
Fobier.. Vissa grejer kan verkligen ge en obehagliga rysningar. För mig gäller det spindlar. Skalbaggar. Myrsamlingar. Getingar. Humlor. ALLA kryp. Mest gäller det spindlar. Har sedan jag flytta till hus kunnat gå så långt att jag kan stampa och slå dem, men fy så jag mår efteråt. Inte av dåligt samvete utan av obehag vilket ger mig rysningar. Jobbigt som fan. Ska det alltid vara så??
Idag är jag väldigt bitter och förbannad. Det som fortfarande gnager i mig är det som hände på parkeringen på jobbet. Dem håller på å ändrar massa på parkeringen så många platser är "borta" för tillfället.. När jag skulle åka idag så hade bilen bakom mig.. Ställt sig alldeles för långt bak så mellanrummet mellan den bilen och min bil var mindre än annars. Jag kunde inte backa ut. Försökte å hade mig men är lite dålig på avstånd. Fråga tre personer om hjälp. Att denne skulle kolla avståndet på den bilen och min bak när jag backa å säga till när jag inte kunde backa mer.. Alla tre sa nej. NEJ. Bad dem inte köra min bil.. Bad dem inte om pengar.. Jag bad att dem skulle hjälpa mig med sin tid och sina ögon och sen lyfta på armen när jag inte kunde backa mer. Men ingen kunde hjälpa mig. Inte ens den kvinna som blinka med sina helljus på mig då jag var i vägen. Hon gav mig en suck, backade och körde iväg när jag frågade om hjälp. Tog mig hela 25 min att backa ur en parkeringsruta. Tjofemjävlaminuter!! Jag blir inte klok på folk asså.
Är det så man ska vara.. Självupptagen jävla bitter***** till människa?? Nej tack säger jag! Men de kan vara bra å veta hur man ska uppföra sig mot andra människor så slipper ens dag fuckas upp helt av idioter. Hade lust att hoppa på stora bilen då hon sucka åt mig.. Lust att klippa till den karl som flina åt mig och gick vidare.. Eller ruska om den kvinna som var tvungen att åka dagis.. Fuck off!
Kommentarer
Trackback
