klimakteriet, ångest och skicklighet
Efter att ha legat däckad i soffan i två dagar pga migrän, är jag idag på fötter. Detta startade jag med att åka hem till en kär vän på kaffe. När jag väl kom dit fanns hennes två syskonbarn samt min kusin där. Trevligt kan tyckas. Vilket jag tycker. Men.. Jag steg i grader hela tiden. Kände att "ojdå. Det här känns jobbigt". Efter en stund kom en till kaffegäst och jag kände hur jag ångade av värmen. Vi pratade och hade trevligt. Det är ju sånt här jag bara älskar. Dricka kaffe och snacka skit. Varför mådde jag som jag upplevde? Ignorerade det och fortsatte att kämpa för att detta inte skulle synas. Jag är övertygad att ingen märkte nåt. Efter alldeles för lång tid tog mig äntligen för att resa på mig för att dra vidare. Jag skulle ju bara stanna till klockan 10 för att åka å handla å ha mig med allt jag skulle gjort tidigare i veckan men inte vart kapabel till. Åker ut till en djuraffär för att köpa kattsand. Köpte två stycken á 10 kg och kände att "herrejävlar vad tungt". Tänker ikte mer på det. Sätter mig i bilen för att åka till Ikano (ett stort köpcentrum) som ligger ett stenkast därifrån. Bevittnar när en lastbilschaufför med släp backar och sen kör vidare som ingenting. Jag skulle inte ens klara av det där med ett vanligt litet gallersläp. Jag är imponerad!
När jag kliver in i köpcentrumet lägger jag märke till allt ljud, alla dofter och ALLT FOLK! Det är inte packat med människor utan går nog som "normalmycket". Vet inte om detta beror på att jag legat som i skallekoma i två dygn eller att huvudvärken inte var 100% borta.. Men min vistelse i detta annars underbara köpcentrum var en hemsk upplevelse. Alla intryck var jobbiga. Jag började kallsvettas. Gick för att köpa DS-laddaren. Snabbt och effektivt tack vare personale. Gick i min egna takt till Åhléns för att köpa en deo jag blivit rekommenderad. Käre värld. Alla människor jag såg på vägen dit.. Fick en lustig känsla, vilket störde mig. Shoppa och allt vad det innebär är något jag annars är skapt för. Älskar det! Bästa sysslan lixom. Utan att tveka delad första plats med fika. (Kanske behöver tillägga att detta är favosysslor utöver familjen som onekligen kommer etta). Jag kan för allt i världen inte förstå dessa känslor jag upplever. Vägrar avbryta mina shoppingsmål pga dessa nya oförklarliga känslor. På vägen till bilen stannar jag för att köpa en present till min man och en till min son. I detta läge är jag så kallsvettig att min ork påverkas. Lukterna.. Ljuden.. Andningen.. Ökad puls.. Är detta på väg att bli en ångestattack? Bara ett kort stopp kvar. Trosor. Är så sällan på Ikano numera att jag måste få dessa mål gjorda. Väl inne på Triumph känner jag akut behov av att sätta mig. Finns ingen stol. Tänker.."om jag snabbar mig går de bra". Butikspersonalen där var underbar. Hon kommer till min undsättning.. Frågar efter min storlek och tar fram det jag var ute efter mycket snabbt. Aldrig vart med om maken till känslor. Kändes som jag ska svimma? Väl i kassan småpratar vi lite och hon ger julklappstips (bra sådan) men känner att jag inte har tid då jag troligtvis svimmar snart. Underbara personalen! Skulle köpt cigg vid utgången vilket jag hoppade över. Jag måste ut. Jag vill hem! Väl ute så tar jag två djupa andetag och tänder en cigg. En kvinna kommer fram och frågar om allt är bra. Jag tackar vänligt för omtanken och går mot bilen. När jag sitter i bilen funderar jag på kvinnan och det hon sa. Kollar mig i spegeln och inser att jag är klippt likblek med mörka ögon.
Ignorerar detta och kör över gatan till Ica Maxi. Storhandla. Packar bilen. Tänker.."står jag fortfarande upp?" Den resan hem var skakis. Om jag bara kunnat ringa någon som kunde komma och köra hem mig och bilen. Men men..
Denna "shoppingresa" var bland det värsta jag känslomässigt upplevt. Något som annars ligger mig varmt om hjärtat vart en hemsk upplevelse. Dem detaljer jag kände i både syn, hörsel och doft.. Lite fascinerande men mest läskigt.
Vad var det frågan om?
Jag som planerat att färga håret och fixa tvätten och köket innan jag lägger ikväll men det känns inte som att det kommer hända. Jag är helt slut. Att fixa middag känns som att jag lägger ner mina sista krafter på och gör en wok. Maken är inte jätteförtjust i det så jag känner att jag vill passa på medan han jobbar borta. Både han och dottern kommer imorgon. Längtar som 17 asså.
Dags att börja lite smått med maten då kycklingen är fryst.
Tjingeling
Kommentarer
Trackback
