Poängen med livet?
Jag vet inte vad som är tuffast.. Att ha haft en ranglig barndom och möta livet eller haft en skyddad barndom och möta livet. Hur vet man vilket av det man haft? Finns alltid dem som haft/har de både värre och bättre. Enligt vad bestämmer hur ens liv varit, ser ut och kommer att bli. Vad jag upplever är inte samma som du upplever, trots att vi växt upp tillsammans (?!) Jag anser inte min barndom tuff. Klar att det vart jobbigt men det ingår i tonåren (?). Svek, ångest och lögner men även tårar och brustet hjärta. Det går inte ens räkna tillfällena. Det finns även glädje, lycka och massa kärlek. Stämmer det att man måste känna kärlek för att kunna hata?
Hur mycket mer orkar man när man känner att man inte orkar längre? Hur hanterar man döden? Efter varje situation, oavsett bra eller dålig, ska man ju gå vidare. Sägs att det som hänt är bakom sig och man ska blicka framåt.. Varför finns det då saker som behövs "bearbetas"? Vad är poängen att bearbeta känslor? Varför kan man inte bara låta det vara "bakom sig" och blicka framåt. Om jag har lättare för det än andra.. Gör det mig till känslokall? Och dem detaljer i livet jag varken kan släppa eller acceptera.. Gör det mig till envist ego?
Jag förstår poängen med känslor.. Glädje och kärlek ger syfte till livet. När man dock tänker på det så är ju majoriteten sämre. Vad är då poängen?
Vanligtvis har jag svar på de mesta.. Förklaringar till nästan allt.. Det som kan saknas är förståelse. Människans beteende kan ibland få mig att formas till ett levande frågetecken. När jag är som mest frågande till något är när jag blir som mest upprörd. Att inte förstå är för mig själv väldigt provocerande.
Uttrycket "det var bättre förr" finns det många goda poänger i. Ex; Jag hade lättare att stänga av. Eller rättare sagt.. Jag brydde mig om väldigt lite. Vad som hände för att jag skulle få sånt beteende skulle jag vilja skylla på tonåren?
Att man är den man är.. Om det vore så enkelt och kunna skylla på ens uppväxt. Oavsett om man är uppväxt i "trygg" miljö eller inte.
Jag är som jag är..
-..för killen/tjejen som dumpa mig är ett svin (behövs inga tillägg)
-..för kompisarna skolkade ju (så jag var ju tvungen för att inte bli utanför. Intet ens skolan brydde sig)
-..för mina kompisar börja dricka tidigt (så jag var tvungen för att inte bli utanför)
-..för det var tufft att röka när jag växte upp (så jag var ju tvungen för att bli utanför)
-..för mina vänner var idioter
-..för jag är uppväxt på landet/i förorten
Osv osv. Ni hajjar. Oavsett vad man gjorde som ung finns det ursäkter och bortförklaringar. Vart finns ens egna ansvar?
Är det verkligen så enkelt att så länge man är yngre än 18 år kan man skylla på föräldrarna? Eller är det skolans fel?
Så funkar det ju idag.. oavsett vad som händer skylls föräldrar och dem i sin tur skyller på skolan. När i hela h-vete ska man växa upp och ta ansvar för sitt eget?
Vad är poängen liksom? Inte lustigt egentligen att det förekommer mobbning. Man kan tydligen bete sig hur som helst, bara man har en sk ursäkt. Konsekvenser för mindre bra beteende förekommer inte. Vi som uppfostrar våra barn efter att respektera andra och inte vara dum... vi är väldigt få i jämförelse med motsatsen.
Vad är poängen med livet egentligen?
Kommentarer
Postat av: Anna
Du är så fin! <3
För mig är meningen med livet (just nu, det förändras, tror jag iaf) att ge så mycket kärlek jag kan och njuta av allt bra jag har omkring mig!
Svar:
Sparroweye
Trackback
