Sparroweye

Har du nångång känt hur underbart det är att äta när det finns nån eller några som gnäller/skriker nära dig?
Eller kanske när du sitter för att leka och du helt plötsligt blir en klätterställning, den känslan, är den inte härlig?
Möjligtvis har du känt att tiden är så överflödig att du hinner med allt du vill och tänkt göra under dagen?
Eller att det är skoj att städa med nån som gnäller/skriker?
Varför inte laga mat med en unge under armen som knäcker ryggen på dig. Loveley! (?)

Upplevde detta idag och jag kan säga såhär..
Det är inte underbart eller härligt eller nåt positivt. Det är rent ut sagt jobbigt. För jag kan inte för all tid i världen hinna med allt när hon sover. Plugga, städa och dona. På 1-2 timmar. NO WAY!

Försökte med allt. Leka, då klättra hon enbart på mig vilket jag inte uppskattar efter en stund. Sjunga, inte. Busa med henne, nope. Hon ville ingenting. Åt min mat i barnskrik, satte mig bland leksakerna och vart klätterställning. Höll god min och intala mig att livet var underbart =S PANG! Så kom Jimmy hem. Där hade det gått en timme drygt. Det är härligt. När tiden går fort. Så fort han satte sig med Julia så fixa jag tvätten. Var tvungen att göra nåt annat för en stund och koppla bort allt. Funka!

Sen nu.. När båda barnen sover så vill jag ha en stund för mig själv innan jag sätter igång med att plugga. Härligt. Klockan går inte direkt sakta när man sätter sig med saker som måste bli gjort.
Men oavsett om jag vill eller inte så måste jag. Tänkte bara skriva några rader här innan dess.

För övrigt så knallar det på. Måndagen är avslutad inom kort och tvätten är fixad. Annars då? Jo, huvud upp och fötter ner.

Hejsvejs!