Dålig dag
Dem dagar när man upplever att man vaknar på sk fel sida och den blir inte bättre, oavsett hur man försöker är det helt otroligt hur mycket man kämpar för att hålla ihop. Lilla minsta blir större än vad det egentligen är menat. Trots upprepade försök går inte dagen att vända. För varje försök som inte lyckas blir dagen tyngre. För varje timma som går, känns minuterna mer och mer. När arbetspasset är slut och man är på väg till bilen känner man hur tung stegen är. Vägen till bilen känns längre än imorse. Kör till skolan för att hämta upp barn. Sitter en extra stund i bilen innan dem tunga steg tar en till entrén. Blir mött av ett glatt barn och det känns genast lite bättre. Stegen tillbaka till bilen känns fortfarande tunga. Kommer hem och inser att middag är inget som behöver ta upp någon tid. Känslan blir något lättare. Sitter i soffan och tittar Netflix med barn. Märker att känslan i kroppen är lättare än resterande dag. Märker inte själv hur sömnen tar över och helt plötsligt blir väckt för middag är klar. Dåligt samvete över detta gör att känslan är tillbaka, något kraftigare.
Idag känner jag alldeles för mycket. Dessvärre negativa känslor. Negativa tankar. Idag är jag bitter. Haft 3 (av 4) arbetsdagar denna vecka och idag känns det som att jag jobbat 14 dgr i sträck. Tur det är fredag imorgon och ledig helg är framför mig.
I allt "dåligt" är det viktigt att inte glömma allt det fina. Allt som man annars är tacksam över. Dessa dagar behövs iaf både ljus och lykta för att hitta.
Imorgon är en ny dag! Ny dag, nya tag!
Tjingeling
Tunga känslor
Idag ska jag jobba natt 1/2. Egentligen är det tre nätter men natt 3 har jag ledigt för att resa upp till Sthlm. Men istället för att åka upp till min mamma och sova väljer jag att tillbringa natten hos min syster. Saknar henne och hennes son väldigt mycket. Behöver prata om nåt som inte ingår i min vardag så en natt hemma hos henne blir perfekt. Nosa och gosa bebis är nåt jag känner jag behöver. På fredag ska jag få träffa alla mina kusiner, fastrar och farbröder som kommer närvara. Även andra goa människor. Fredagen som närmar sig känner jag av mer och mer. Spontana känsla när jag tänker på fredagen är -jag vill inte-. Det är rädslan som talar. För jag vill. Det som jag inte vill är att acceptera att det faktiskt är sant som inträffat. Har svårt att tala om det. Berätta för en kompis igår vad som hänt och kvällen bestog av att jag mådde dåligt. Som alltid när jag pratar om mig. Pratar jag om sånt som är privat och enligt mig själv "hemligt", mår jag alltid dåligt på kvällen. Varför det är så vet jag inte. Jobbigt som fan är det iallafall. Nyligen fick en av mina kusiner stroke. Det är hennes begravning jag ska på. På fredag äger det rum.
Hon fanns där för mig när jag hade det tufft. Hon var den enda som jag kunde prata med utan att må dåligt på kvällen. En underbar person som är alskad av alla som träffat henne. Räckte med en träff så var folk fast i henne. Alltid glad och positiv. Hennes värme och kärlek skulle hon inte behöva uttala egnetligen för den både kände man och såg. Den stöttning och hjälp jag fått av henne går inte att uttala. För oavsett hur mycket jag skulle försöka förklara det skulle det inte vara tillräckligt.
Fredagen skrämmer mig. En liten del av mig önskar jag kunde vara som mitt gamla jag. Bara för 24h. Bara hela fredagen. Sen kunde jag återgå till den jag är idag. Att det skrämmer mig, skrämmer mig ännu mer.
Begravningen jag var på för närmare 20 år sen.. Den personens frånvaro har jag ännu inte accepterat. Hur kommer jag kunna gå vidare med detta? För hur kan man acceptera att en människa inte längre finns i den verklighet man lever i?
Jag vet att man kan trösta sig med att personen alltid finns kvar omkring en och ser en osv osv osv. Men jag tror inte på det.
Livets baksida
Att livet inte är en dans på rosor, det kan nog varande levande skriva under på.
Livet går upp och ner.
Ibland känns det som att livet går ut på att kämpa.
Ibland känns det värdelöst och orättvist.
Ibland ifrågasätter man livet.. Söker efter meningen. Finns det alltid en mening?
Allt hemskt man upplever.. Är det meningen?
När man förlorar någon.. Är det meningen?
Ibland känns det som man lever under förållanden man jämför med livets baksida. Jag skulle våga påstå att livets baksida är döden. När man förlorar någon pga dödsfall.. Hur kan man se det på ett positivt sätt? Har denna varit sjuk kan det vara en enkel tröst. Men när en frisk person dör.. Vad har man då för enkel tröst att luta sig på. Det enda som finns då är att livet har bara ett slut, och för vissa kommer det slutet på tok för tidigt. Vad ska man göra av alla sina frågor?
Personligen rekommenderar jag att prata. Att prata om allt underlättar väldigt mycket. Men såna som mig då..? Som inte gärna pratar hej vilt om sånt som ligger för nära, vad gör vi? Prata om det jobbiga och hemska på mina villkor är alldeles för sällan för att ens vara i närheten för att förknippas med bearbetning. När man inte är villig att prata om vissa saker, hur går man vidare? Att bara samla det och grotta i det ibland hjälper inte. Inte alls faktiskt. I värsta fall ger det ångest att man pratat om det. Ångest för att den man pratat med känner till det.
Så HUR ska man komma vidare när någon man bryr sig om dör?
Livets baksida.. Döden! Fuck döden säger jag. Det är orättvist! Ja, jag utgår från mig själv. Min egoism säger att när döden tar någon jag bryr mig om är det orättvist och fel. Finns inga som helst svar på varför. Orsaken till dödsfallet finns, men inte varför det inträffa.
Jag hatar att förlora! Är en dålig förlorare. Oavsett! Och förlora en människa.. Omöjligt att resa sig hel igen! Man förändras. Jag förändras. På något sätt. Inte nödvändigtvis till det sämre.. Men man förändras när man går igenom faser i livet. Och jag försöker så gott jag kan att intala mig att förlora någon är en fas som går över. Att man snart kommer kunna acceptera och move on lixom. För inte är det meningen att man ska älta grejer. Jag ogillar när andra ältar och jag kommer inte börja. Definitivt inte någons bortgång!
Hatar livets baksida!
levande död?
Alltså det här med att vara positiv när det kommer till andra människor är inte alltid så lätt. Många gånger som jag tänker "Seriöst människa" eller "allvarligt människa". Människa är alltså utbytt för namnet. Tänker alltså på personens namn efter "Seriöst" eller "allvarligt" Ex; Seriöst Therese/Allvarligt Therese. Kan ibland bli så irriterande förvånad över folk att det är irriterande att jag fortfarande kan bli det. Trots, att tillägget oftast är "Förvånar mig inte". Otroligt asså. Jag fattar inte alla gånger (eller ja.. snarare sällan) hur en människa är skapt och fungerar. Syftar då inte på anatomin utan hur funktionen av samarbetet på hjärta/själ/härna. Ännu värre blir de för mina tankar om denna person dessutom är förälder. Jag anser ju att så fort man blir förälder så försvinner ens sk rättighet att tänka på sig själv. Barnet/barnen kommer alltid först. Alltid! Varför finns det folk som har så svårt med det? Är det inte en självklar självklarhet?
Att ens barn blir tillsagd av en annan människa är inte en pik till dig som förälder utan det är en hjälp till dig som förälder. Självklart spelar det roll hur denna person agerar, men oftast iaf (iaf i min förhoppning) så är det av välmening från denna person. Man säger inte till ett annat barn med syfte att pika föräldern. För det skulle man kunna göra på andra sätt om det skulle vara målet.
Vidare förvånar jag mig över hur andra hanterar när man säger sin åsikt angående ett ämne denne själv har tagit upp. Om man inte vill höra vad andra har att säga.. Säg inget själv! Och skulle man vara mottaglig för vad andra har att säga så ska man inte bli upprörd och känna att man måste försvara/förklara/ursäkta sig. Större fråga är väl egentligen.. Varför bryr folk sig vad andra tycker och tänker? Om jag vill göra nåt.. Om jag vill ha vissa kläder.. Om jag vill sminka mg på ett sätt.. Osv.. Vill/gör man inte det för sin egna skull? Eller borde jag göra allt för andra? Klä mig som modet säger, för att smälta in? Använda senaste doften, för att smälta in? Fuck no! Jag är som jag är då det redan finns så många andra!
Jag trodde att jag skulle dö på vägen hem från jobbet igår morse. När man är på väg att åka över järnvägen och en meter innan man kommer fram så börjar det blinka rött och låta som satan, då jävlar stannar livet upp och man kollar efter tåget direkt, igen. För det har man redan gjort när man närmade sig. Ser fortfarande inget tåg och man åker över med ett hjärta man verligen känner att man äger. Jag skulle inte för allt i världen hunnit stanna om jag så skulle tvärnita. Men fyfan vad det kändes. När jag sedan åkte till jobbet på kvällen igår var jag nervös när jag närmade mig järnvägen. Likaså när jag åkte hem imorse. Vägen strax innan jag vet att järnvägen kommer börjar hjärtat slå och kroppen ökar i grader. När jag nästan är framme ser jag att det redan är rött och det står redan ett par bilar där. Usch! Tänk så lätt man blir "rädd" för något. Nästan läskigt vad lätt. Jag undviker det inte då jag inte har något val. Eller ja.. Jag kan ju åka en väldans omväg till obbet för att undvika järnvägen. Men, mest inte. När jag satt i en buss som gled sakta av vägen för ånga år sen så satte det spår. Är fortfarande nervös över det. Hoppas inte detta sätter sina spår allt för länge. För detta är ju nåt som jag behöver göra regelbundet, flera gånger i veckan.
Så många gånger mitt hjärta har fått jobba denna vecka pga någon form av rädsla.. Känner mig som en levande död?
Att jobba nätter har tidigare varit det bästa arbetspass jag vet. Den senaste tiden har dessa nätter bara plågat mig. På många fler sätt än tröttheten. Förr var jag som piggast när jag jobbade nätter. Kanske har det med åldern att göra? Inte för att jag tror på det för en sekund, för då sa jag ha "åldrats" i kroppen bra mycket senaste året. Det so dock är värst är att jobba kväll ena dagen för att dagen efter jobba dagtid. Ha fler såna pass på samma vecka.. Det är något som verlkigen kan knäcka ner kroppen.
Nu är det dags att fixa middag så jag kan njuta lite av kvällen innan jag ska brumma till jobbet, via järnvägen.
Tjingeling
Psyk
Ibland kan vägarna kännas skrämmande. I morse när jag åkte till jobbet ligger vägarna helt öde. Det enda som ljusnar upp vägen är gatlamporna. Resten ligger i mörker. Denna tid på året är inte direkt uppiggande när mörkret faller. Helt öde och knappt någon rörelse. Jag gillar annars både hösten och vintern inkl. mörkret. Tycker att det är mysigt och härligt. Likaså kan vägarna man tar i livet vara skrämmande.. Man älskar sitt liv men vissa detaljer i sitt liv kanske är mindre bra..
Kanske att man blir utsatt för något som får en att må sämre än sämst och man behöver professionell hjälp. Kanske att man mår så pass dåligt att man behöver bli inlagd på sjukhus.
Kanske att man är så sjuk att man måste äta medicin.
Kanske har man en diagnos.. Psykisk diagnos.
Psyk.. Psykiatri.. Hur kommer det sig att det finns dem som blir skrämda? Eller bara har negativt att säga? Vad är det som är så hemskt och förskräckligt med psykiatri inkl. allt vad det innebär? Borde ju vara tvärtom. Att det finns en psykiatrisk klinik är något som är fantastiskt, enligt mig. Hur tror du att det skulle sett ut om det inte fanns?
En del som får reda på att jag jobbar på en psykiatrisk klinik ger oftast reaktionen "Skulle jag aldrig våga". Varför skulle man inte våga? Absolut, det kan finnas situationer som gör en lite skitnödig men det grundar sig oftast på osäkerhet. Är man osäker eller okunnig så blir ju situationen läskig eller ohållbar. Gäller ju vilket som jobb som helst. Skulle jag bli inkastad på en förskola utan någon utbildning eller introduktion. Utan information skulle jag inte vet om vilka allergier som finns, vad jag ska tänka på osv så skulle ju det bli ohållbart både för mig, för barnen och för anhöriga. Likaså om jag skulle bli inkastad på ICA utan utbildning eller introduktion. Hur ska man kunna veta vad som ska göras och på vilket sätt. Samma gäller psykiatrin. Att jobba inom psykiatri utan utbildning och introduktion är något som man kan eller ska göra. Men jag har både utbildning, introduktion och erfarenhet. Så för mig, och mina kollegor, så är det inte hemskt. Detta jobb är inte någon skillnad på från annat jobb.
Jag skulle aldrig jobba på ett dagis. Det skulle inte jag klara av men jag är oerhört glad och tacksam för att det finns människor som klarar av det och trivs med det. Utan dem skulle inte jag (och många fler) kunna arbeta. Förstå hur mkt färre barn som skulle födas om det inte fanns dagis. Jag hade väl troligtvis inte haft barn. Tanken att gå hemma i flera år utan arbete.. Nej tack! Förstå vilka problem det hade gett många barn när dem började skolan. Käre värd asså! Om psyk inte fanns.. Hur hade det varit i samhället då? Bara för du tycker något är läskigt och hemskt så betyder inte det att andra tycker det. Det är inte du som sätter normen! Jag älskar mitt jobb och jag hoppas jag stannar här i många år framöver! Psyk tar hand om sjuka människor precis som andra avdelningar gör.. Thorax, IVA, KAVA osv.. Psykisk sjukdom är inte något sämre handikapp än att ha dåligt hjärta eller bruten arm. Alla människor har rätt till hjälp så deras vardag blir så dräglig den bara kan.
BUP.. Vad hade hänt med alla unga som mår skit om inte psykiatri fanns. Självmorden skulle garanterat vara så in i helvete mycket högre än det är idag. Skulle det vara bra?
Sen finns det dem som kritiserar psykiatrin för dem inte tar hänsyn till vad anhöriga säger eller för att dem inte ser hur dåligt någon mår osv osv osv. Man får absolut inte glömma att denna person som enligt dig mår akut dåligt och behöver akut hjälp (oavsett om det är din bror, mamma, make eller granntjejen) kanske inte behöver just akut hjälp från sjukhuset när just du anser det. Den personal som har kontakt med denna person har troligtvis och nästan garanterat gjort en bedömning på hur hanteringen ska ske på bästa sätt. Att säga att man inte orkar hålla på mer eller att man tycker synd om den mamma som måste hålla på med sitt barn dag ut och dag in.. Är inte det lite av ansvaret och skyldigheten man har mot sina anhöriga? Man kan inte kräva hjälp i alla situationer för sin anhöriga för man anser att "man har gjort sitt och vården får ta över". Din tolkning på en situation kan skilja sig från min bedömning av din situation. Alla är vi olika. När en människa fyller myndig så kan man endast gå på den informationen man får av den berörda, faktiska patienten. Spelar ingen roll vad en anhörig tycker, tänker och känner. Och absolut.. Finns något som heter tvångsvård.. Men det kan man inte ta till så fort en anhörig anser att det krävs. Skulle du kunna tänka dig ens hur världen skulle sett ut om anhöriga kunde bestämma över ens vård? Skulle du gilla om en doktor tillsammans med polis kom och hämta dig i ditt hem och låste in dig för en anhörig till dig anser att du mår så pass dåligt att du behöver bli inlagd? Fatta vad stort sjukhusavdelningarna behöver vara då. Nästan så att det skulle vara lika stort som ett större bostadsområde. Per avdelning. Då hade man behövt bygga ett sjukhus så stort att det skulle bli en egen ort. Inte hållbart!
Vi alla har perioder i livet där man mår mindre bra. Inte alltid man behöver hjälp från vården. Ofta räcker det med stöd från familj och vänner. Min jobbiga situation kanske inte du anser vara jobbig alls. Ditt jobbiga kanske jag anser är en dans på rosor och du är en bortskämt ego. Så man ska vara väldigt försiktig innan man uttalar sig om någon annans situation. Alla är vi olika men alla är vi människor.
Att uttala sig om något utan att vara påläst.. Det är provocerande och kan vara stötande. Därför är det viktigt att man tänker sig för innan man delar med sig av sina åsikter. Känner man att det är viktigt att förmedla vad man själv tycker så kan man försöka ta reda på fler detaljer först. Alternativt påpeka att man inte känner till allt men grundat på det man har så tycker man som man gör. Varför ska detta vara så svårt?
sömn, molly och hus
Det här med sömn.. Jag är ständigt trött. Så pass till den grad att jag (och min man) ibland tror jag är kroniker. Att jag har en sömn-diagnos. Borde inte vara möjligt att vara såhär trött som jag är. Jag jobbar inom vården och med det yrkesvalet ingår det att arbeta tre skift (tror de heter så), dag, kväll och natt inkl helger. Att blanda ihop olika pass påverkar sömnen. Ja alltså de påverkar allt. Sömnen, aptiten, lusten, humöret osv osv men även ens privatliv och familjeliv. För mig är största påverkan sömnen. Jag ska jobba tre nätter nu med start inatt. La mig sent igår för att vända skapligt. Tror klockan hann bli 01.30. Vakna gånger flera men sista gången vid kockar 10. Det är ju bra sömn. Eller? Huvudet sa mig annat. Smärtan den bultade sa mig att jag sovit på tok för lite. Försökte somna om, men icke. Var tvungen att gå upp då allt vända och vridande i sängen börja göra sitt i ryggen. Min plan var att sova till iaf klockan 11, oavbruten sömn, för att sen lägga mig och vila på em. Istället blev det mindre sömn, en jävla massa vaknande, huvudvärk och lätt ont i ryggen.
Humöret fick sig en kyss när jag upptäcker att toapapper är slut. Kaffet jag bryggde smaka illa och jag tappa mjölken så golvet vart sprängande vitt. Om jag bara hade somnat om!
Läst på olika ställen varierande åsikter ang benämningen, snippa. Egentligen ogillar jag det namnet. Låter.. jag vet inte.. billigt. Förknippar de med snigel. Vet inte riktigt varför men jag gör de. Sniglar är inte direkt ett mysigt djur. Jag äter dem inte heller. När jag växte upp användes "molly". Vilket jag använde när min son växte upp och likaså i början av min dotters uppväxt. Sen förstår ni.. Sen får dotterns pappas kompis barn. Tror närmre bestämt att det är en sk bästis (jo jag vet man säger inte så längre men ni fattar). Hans dotter iaf.. Hon heter Molly. Vafan kände jag då. Vad ska jag nu säga. Kan ju inte kissemurran för molly när dottern har en kompis med det namnet. Aldrig vart ett problem förut. Känner ingen Moĺly. Inte träffat en Molly. Intet hört talas om en Molly, inte i nära relation till mig. Inte lagt nån vidare tanke på det heller. Men nu.. Nu behövdes det ändring. Fråga personalen på dagis.. Fick då lära mig "snippa". Vilket sonen redan informerat mig. Valde dock att fråga personalen då jag antog att dem minsann har koll. Och så.. Nu är det inte "molly" längre. Dock använder jag "pullan " oftare då det är ett mer vänligare ord i munnen.
Funderade på förut vilka rum i ens hus bör man prioritera. Om jag "har en stund över" och vill fixa lite hemma.. Vilket rum bör man börja med? Jag gör som jag alltid gjort. Först köket sen hallen, tv-rummet, badrummet och kanske resten :). Det tar ju en bråkdel av tiden man städar inann det är åt helvete igen. Skulle behöva göra köket två ggr om dan för att det saka se it som jag vill ha det. Hur kommer det sig att det blir så (!) rörigt/stökigt så (!) snabbt lixom? För att inte glömma tvätten. Hur i hela helleflundran kan tvätten föröka sig så groteskt snabbt?
Ha en fin dag folks
Jag ska försöka få mig lite sömn inför natten. Wish me luck. Brukar oftast vara kört för mig att sova inför första natten.
Tjingeling
Definitioner
Vänner.. Ibland kan man undra vad fokus skulle säga är vän. Vad som krävs för att kunna leva upp det. Inte direkt svårt enligt mig men det finnu tyvärr fler av dem som har svårt med det, vilket är för mig väldigt konstigt. Vad är definitionen på Vän?
Att sträva efter perfektion borde vara olagligt. För vad är normalt och vad är perfekt.. Nobody knows!
Vad är definitionen på perfekt?
Borde ta tag i min garderob. Kläder överallt. Ingen ordning. Sortering vore även på sin plats. Sen har vi köket.. Ser ut som ingenting är gjort på väldigt länge. Tvättstugan.. Sortera in kläder på sitt rätta ställe. Hallen.. Skor och allt bråte borde läggas på plats. För att inte glömma resten av huset.. Städning är inte ett bestående resultat. Återkommande syssla och det tar aldrig slut. Perfekt oordning skyller jag på att jag har och tror bestämt att jag börjar med att utforska soffan en stund. Ligga raklång är underskattat och händer inte allt för sällan trots att man är kvinna.
Att vara sig själv är ju det flesta kan skriva under på. Undra om ens egna förklaring på sig själv skulle vara den samma som andras. Alteregot kanske får sig en kyss man sent glömmer. Att leva efter något man anser vara det mest rätta kanske egentligen borde vara en smäll som flyttar en bakåt i tiden?
Vad är definitionen på normal?
Att vilja mer är inte att säga att man är missnöjd med det man har. Har klaga på nåt eller nån är inte säga att man är bättre. Men det kan allt för ofta tolkas så. Så slutsatsen är att innan man uttalar något till någon behöver man försäkra sig att denna person är vid gott mod?
Föräldraskap, orättvisa, mobbning och eget ansvar
Föräldraskap.. Har nu, i dagarna många, läst olika bloggar, artiklar, trådar osv ang barn och föräldraskap. Kan summera det med -Jag mår fan illa av folk som tror sig veta bättre-
Kan bli så trött på folk som känner (/"vet") att deras sk kunskap är det som gäller. Att komma med pekpinnar, tjocka och långa att det kan klassas som vapen då det skulle kunna ta kål på nån, är för mig ofattbart.
Spyfärdig blir jag när dessa "know it all" dessutom delar med sig av sina åsikter till den som inte vet bättre. Att trycka ner någon i skosulorna av vad man anser vara det enda rätt kan få mig att vilja kräkas. Dock bara i nån sekund för sen släpper jag det. Men nu har jag plågat mig att läsa om detta om å om igen i flera dagar. Nu bara bubblar jag av åsikter och funderingar.
Finns en bloggare som summerar dessa väldigt bra.. Mammamaffian. Vad är deras problem egentligen? Finns ju teorier om att dem människor som ger sig på andra och får andra att må dåligt bär på egna problem. Kan vara så att dessa problem inte kan hanteras och istället för att erkänna detta för sig själv så ger man sig på andra och på så vis slippa tänka på sitt.
Vad är det en människa saknar för att inte kunna se sitt eget? Har värderingar att leva efter.. Åsikter att stå fast vid.. Men sen när det kommer till kritan visa sig inte stämma.. Vad saknar man då? Jag vet att man ändras och mognar med tiden.. Men vafan.. Kom igen! Flera gånger på kort tid. En sak om man skiljer sig från när man 10, 15,20 osv. Men när det skiljer månader, veckor.. Har man dåligt självförtroende? Alldeles för godtrogen? Ibland kan man undra asså. Jag tycker väldigt mycket om väldigt mycket. Eller ja.. Jag tycker väldigt mycket om allt. Mesta dels har jag skeptiska och negativa tankar/åsikter. Anser man ska vara kritisk och säga emot. Sen finns det självklart en gräns. Finns gränser i klippt allting. Den gränsen är till betraktaren att dra.
Orättvisa.. Vem är det som sätter den linjen? När passerar man den gränsen och blir orättvis? Alla är vi som sagt olika.. Om jag tycker något är orättvist, fel, dumt eller va fan det kan vara frågan om.. Vad är det som säger om jag eller du har rätt lixom?
Orättvisa kan ju vara något som baseras på avundsjuka.. Är det fortfarande orättvist? Orättvisa kan grunda sig på vad man vill och vad man får.. Är det fortfarande orättvisa? Orättvisa kan vara att man jämför med någon helt randome.. Är det fortfarande orättvisa?
Vad är orättvisa och vem säger att det är rätt?
Vad är kriterierna på ens rätt att behandla någon annan illa? När blir det mobbning och varför glor alla medan denna "Ingen" gör något/allt.
Mobbning är ett väldigt laddat ämne som typ alla är emot. Jag anser det väldigt lustigt hur man kan vara emot något men inte göra något åt det. Är då ens åsikt äkta?
Mobbning i förskola, skola, arbete och öppet så förekommer detta hemska beteende. Varför? Stämmer uttrycket "barn är som föräldrarna tillåter" in här? Är det så att ens barns beteende alltid är föräldrarnas fel? För isåfall kommer det många förklaringar/ursäkter till det.
Händer det på skoltid är det läraren..
Händer det på fritiden men jag arbetar är det den andra föräldern..
Händer på aktiviteten är det ledaren..
Händer det hemma hos en kompis är det dennes föräldrar..
Listan kan göras lång.. När ska man faktiskt ta sitt ansvar? Jag undrar när jag hör dessa föräldrar.. -Varför i helvete skaffa du barn-
Man kan aldrig göra allt men man kan fan göra något. Vill man så kan man. Det gäller även kvinnor ;) Det är vi kvinnor som är mästarnas mästare på att snacka om andra men vara sämre själv än vad man säger om andra. Lite mer eget ansvar bland befolkningen vore inte fel. Att erkänna om man agerat fel på något sätt. Jag kan vara håd och kantig men jag erkänner när jag har fel. Är bra på att ifrågasätta saker men har jag fel.. Då säger jag det. Uppfostrat min son att inte acceptera sånt han inte förstår. När man inte förstår, finns det ett eget ansvar att ta reda på det. Antingen så bryr man sig och tar reda på det eller så rycker man på axlarna och skiter i vilket.
Oavsett så har man eget ansvar.. Innebär att konsekvensen för något man själv har sagt eller gjort är ens eget. Det går inte att skylla på någon annan. Det kan absolut vara en del av ursäkten så man lättare kan förstå handlingen.. men det är nästn aldrig förklaringen. För man har eget ansvar över sig själv. När man är liten och oerfaren är det föräldrarna som bär ansvar. Det ansvaret lättar lite med åren men försvinner aldrig till 100%.
Jag är nöjd över mitt liv och jag är lycklig!
Kan du kolla på ditt liv och allt du har osv och säga "Jag kan inte ha det bättre". Då menar jag inte "kan ha det bättre" i den form som man brukar säga.. "man kan alltid bättre" Utan jag menar den del hos dig som gör dig lycklig.. Kan den delen känna tillfredsställelse över hur du har det nu? För bättre kan man faktiskt alltid ha det. Om man vill vara den som är neggo å bitter så kan man ju alltid ha det bättre.
Kläderna i garderoben kunde vara i ordning..
Skorna/väskorna kunde ha en egen garderob så man lättare kunde se vad man har och se vad man ska ha till vilket tillfälle..
Kunde ju dammsuga flera gånger i veckan..
Våttorka en gång i veckan..
Aldrig låta tvätthögen växa större än en maskin..
Aldrig behöva gå extra till affären för mjölk, smör, frukt, cigg eller tandkräm..
Alltid ha mynt i plånboken ifall man behöver till parkeringsautomaten som inte tar kort..
Ha extra flaskor med olja och spolarvätska i bilen..
Alltid ha med sig hårborste osv osv osv osv
Osv osv osv osv
Who cares!??
Självklart kan det alltid vara bättre.. Självklart kan man alltid bättre.. Vet ni varför?
Människan är ALDRIG nöjd!
Men jag kan glädja er med att jag är nöjd! Jag är jätte nöjd med mitt liv och allt som ingår. Det är inte perfekt men det är fan inte långt ifrån och jag vill inte ändra på nåt. Däremot har jag mål och drömmar. Som jag dessutom siktar mot. Men det är så jag vill ha det. När jag uppnåt något av det jag vill/vill ha, då kommer det ersättas med något annat.
Så.. Som mitt liv är just nu.. Jag är NÖJD!
Och nej, det är inte ett litet ord med liten betydelse. Nöjd är bättre än okej.. Bättre än bra.. Bättre än finfint och jag.. Jag är lycklig! Jag är nöjd över mitt liv och jag är lycklig!
Man ska alltid ha något att se fram emot.
Just nu ser jag fram emot morgondagen då jag får höra hur min sons första dag varit efter julledigheten..
Med det sagt ska jag ta mig en kopp hallon-te, ta på mig mina tofflor.. Gå ut på balkongen för att röka och ringa min man!
Kramers!
Hästansvärt roligt!
Asså seriöst.. Finns det allvarligt talat någon i detta avlånga land som tagit illa vid när det kommer till pepparkakor och tomtar, eller dockan och gubben i Tomtens julverkstad? Jag har då aldrig sett det så. För ska man gå in på detalj på allt, alltid vara i "ras-tänket" så kan man inte göra eller säga nåt asså. För det går alltid att vinkla på allt. Det största jag märkt av nu, sen allt detta starta är skillnaden mellan svart och vitt. ex: Övergångsskylten, där får alla svarta gå över med säkerheten bakom sig medan vi andra får utmana livet och gå över där bilar inte är beredda. ex: användandet av ordet vit/vitt eller svart är väldigt känsligt som typ önskar vit jul, vackert när det är vitt ute osv. Det är skrämmande hur en liiiiten detalj kan explodera och bli så fabulöst stort asså. Likaså när det kommer till detta "Hästar finns inte" spektaklet. Övervägande är det du hästansvärt roligt men sen finns det är även saker där som är något överdrivet. WTF lixom! Vad blir nästa grej.. Att det är hån mot folkgrupp att blanda fler språk i samma samtal? Att man endast får prata ett språk i taget? Svenska för invandrare, ska inte det byta namn till "Svenska fas 1? Ja som ni märker finns det hur mkt som helst man kan analysera sönder å samman om man följer samma bana som "trenden" nu blåst upp. Jag som är stolt svensk.. LÅT MIG VARA! Jag kommer fortsätta med mina grejer och jag kommer inte ändra mina uttryck! Å hörsen! Tack för mig. Hej!
Är jag rasist om jag vill ha en vit jul?
Är jag rasist om jag vill ha Tomte verkstaden som den är?
Är jag rasist om jag älskar den vita vintern?
Är jag häst-hatare om jag anser det är roligt med "hästar finns inte. Hästar är en frukt som inte finns"?
Är jag häst-hatare om jag tycker är hysteriskt roligt att säga att något är hästansvärt?
Är jag häst-hatare om jag tycker är hysteriskt roligt att säga att något är hästansvärt?
För det mesta som hänt dem senaste månaderna är ju hästansvärt roligt!
Det är så mkt känslor som eggas upp. Så många människor som är engagerade. Så mkt som startat.
Frågar du mig så kommer rasismen att öka. Markant! Det är ju tragiskt på ett sorligt sätt allt som snurrar runt nu.
Vart är Sverige på väg? Är det bara ett skämt alltihopa?
Finns det ens någon grund till alltihopa?
Man kan ju även se det åt andra hållet.. Att här i Sverige är det inte okej att vara nåt annat än svensk. Är du/det något än svenskt, då tas det bort. Då måste det bort, illa kvickt. Så ska man se det rasisktiskt eller respekterat?? Man blir ju fan inte klok på allt skit asså!
Mycket är roligt men mycket är samtidigt väldigt sjukt! Infekterat med ett virus som är obotligt!
Skratt, blandat med avsky!
Kärlek, blandat med hat!
Me my self and my family! Tacka vet jag min familj och mina vänner!
Min dotter var en fantastiskt och mega fin pepparkakstös på deras lucia tåg. Dem sjäng pepparkakslåten!
Jag är mig själv och kommer inte sluta att vara mig själv.
Hepp hepp!
Clinique <3
Jag vill börja med att säga att tidigare när jag var bitter över att mina vänner alltid vill ha nåt från mig.. Det var exakt endast pga bitterhet. Jag tycker inte så egentligen. Vill bara förtydliga det. Varför? Jo för jag anser att frågar man inte så vet man inte. Frågan är fri och svaret valfritt. Vill man inte nåt så säger man ifrån. Det är så att jag är för snäll och kan ibland inte säga nej. Jag vill ju hjälpa till så gott jag kan och när jag då får frågan om jag kan göra nåt som är för mig enkelt så är det klart att jag vill hjälpa till. Det är bara det att ibland känns det som att det blir för mkt. Det var därför jag gnällde lite om det. Jag får helt enkelt säga ifrån om det blir för mkt. Gör jag inte det så är det ju mitt problem lixom. Jag älskar mina vänner. Allihop! Sen finns ju dem som jag inte gillar och inte vill hjälpa men dem är inte mina vänner och dem ber mig inte om nåt.
Nuuuuuu...!! Nu måste jag berätta om mina köp igår! Köpte för första gången smink till normalpris. Det vart väldigt dyrt för väldigt lite men det var det värt. Köpte Clinique grejer.
BB cream, super bra verkligen. Sminkborste till det. Kanon!
Chubbystick, helt underbar!
Sen fick jag en gåva, Blushing blush powder. Läppstift. peach pop. High impact mascara. Ögonkräm. En dagkräm och en ansiktsskrubb samt en sminkväska.
Sen fick jag en gåva, Blushing blush powder. Läppstift. peach pop. High impact mascara. Ögonkräm. En dagkräm och en ansiktsskrubb samt en sminkväska.
Jag älskar mina grejer! Kommer garanterat att köpa mer när det är slut. Det jag kommer köpa till är fler borstar i samma märke. Det kostar en del mer än andra liknande produkter. Men som denna kvinna sa till mig (inte ordangrant) Man betalar för resultatet och detta ger bäst resultat på dig. Hon var riktigt bra och lyckades ta fram färger som föll mig i smaken. Likaså läppglans, perfekt! Hon kunde verkligen sina produkter. Jo jag vet, hon har utbildning på detta.. Blir bara fascinerad. Som min kusin.. Hon är sjukt grym på att sminka å styla.. Själv tycker jag det är svårt. Men med dessa produkter jag köpt och fått så kommer jag bli bättre!
Dags att ta en sista kopp kaffe innan det är dags för sonen att komma till skolan!
//just me
Smärta pga människors frånvaro
Jag har just kollat på ett avsnitt av CSI på Kanal 5. Det har fått mig lite smått upprörd och gamla tankar kommer tbx. F-an asså. Ibland ångrar jag att jag börjat kolla på tv igen. Men iaf..
Jag fattar inte hur någongs frånvaro kan göra så ont. Hur kan en människa göra en ont genom att INTE finnas hos en lixom. Jag tycker det är fruktansvärt illa !!!
Vare sig personen är död sen många många år eller om det är en person man bara inte har i sitt liv.. Hur kan det gör ont? H U R kan man uppleva smärta pga människors frånvaro??
Kommer man aldrig att kunna släppa det och bara gå vidare? Vad är det som ska vara så svårt att inse lixom så man kan gå vidare i livet??
Ibland blir jag så ledsen på mig själv som känner denna smärta. Ledsen på att vara ledsen! Den form av ledsamhet är den värsta.
Sånt man inte kan röra gör ont å det man kan röra går över!
WTF!
Ibland asså...............................................
frågor, funderingar, frågor, funderingar
Jag får ofta höra från vänner när jag ringer.. Skickar sms.. eller meddelande.. att dem saknar mig som f-n. Verkar som att "Jag saknar dig" är lika självklart att säga som "Allt bra?". För jag tror det bara är BULLSHIT! För saknar mig SOM FAN så hör man väl av sig till denna person? Initiativ till att ses? Skickar ett ynket sms nångång ibland? Skriva "Hej" på FB?
Lixom WTF! Varför säger folk saker dem inte menar? Varför inte bara hålla käft lixom. Detta får en att vilja höra av sig något mindre. Samma sak som dessa vänskaper som alltid ska ge nåt. Vad hände med att bara låta Therese komma å ta en kaffe/te och sen leave it fuck alone!??!! Kan du. Vill du.. Lugnt om vi.. Har du lust.. Medan du ändå.. Återigen.. WTF! Även detta får en att vilja höra av sig något mindre. Tänker inte folk på hur man beter sig och vad man kräver av nån?? Jag ställer gärna upp.. Det är inte det som detta handlar om. Utan det är att det ska vara nåt VARJE gång. Å sen när det kommer till mig, att jag vill prata, så hinns det inte med för att denna ska spy ut allt som hjärnan kommer över. Man börjar lite.. Men blir överkörd av dennas trubbel. WTF! Jag pratar sällan om mitt och startar lite försiktigt så jag kommer inte till själva poängen direkt. Men det ska inte spela nån roll om du fråga mig. Vänner ska väl lyssna på vad jag säger? Borde väl känna mig bra nog att kunna fatta? Eller är jag verkligen så svår att känna som det sägs? Är det bara jag som anser att jag inte alls är komplicerad? Att jag fungerar på samma sätt som alla andra. Det som skiljer mig från mängden är att jag är ärlig.
DOCK så ska jag erkänna att jag faktiskt gjort vissa saker på sista tiden fast jag inte vill. Har gjort det denna polers bett om.. Tagit åt mig hur denna inte kan se, missat helt å totalt, att jag inte alls är upplagd för att göra en massa tjänster då det enligt mig är uppenbart att jag inte mår tiptop. Sen kanske inte mina sk problem är lika "stora" som den andres.. Men man kan ju inte jämföra dina problem mot mina lixom. Alla tar vi saker olika! Men för mig är mitt sk problem stort nog för mig.
Vidare...
Att man slutat försöka innebär inte nödvändigtvis att man gett upp! Kan handla om så mkt mer. Man kanske har accepterat? Laddar batterier innan man tar tag i det igen? Kommit på en lösning som inte går att åtgärda just nu?
Att välja att göra något innebär inte att man prioriterar bort annat! Får jag frågan om en träff med nån och tackar nej. För att senare samma dygn kanske kaffa med en annan handlar inte om att jag i det tillfället valde mellan dessa två. Samma sak här.. Kan handla om andra saker.. Personen ifråga kanske behövde mig just då? Denna kanske bor närmare? Jag kanske inte kunde tidigare och när jag väl kunde igen vart detta slutsatsen utan att tänka på några andra detaljer?
Saker och ting har fler färger än svart vitt lixom. För att saker inte är på det sättet innebär inte att det logiskt och automatiskt är på det andra sättet. INTE antingen eller! Det är ju upp till betraktaren att göra en bedömning och vi kanske inte ser på saker på samma sätt. Eller hur?
Sen har jag funderat varför folk skriver negativa/dåliga statusuppdateringar på FB
och sen inte svarar på frågor nån ställer om vad det handlar om. Svaret blir något i stil med "vill inte ta det öppet här på FB kan ringa dig sen" alternativt "vill inte ta det öppet här på FB, skriv i chatten". Lixom.. Varför ens skriva nåt alls om man inte vill ta det på FB? Det är skapligt offentlig och opersonlig sajt lixom. Hum..??
och sen inte svarar på frågor nån ställer om vad det handlar om. Svaret blir något i stil med "vill inte ta det öppet här på FB kan ringa dig sen" alternativt "vill inte ta det öppet här på FB, skriv i chatten". Lixom.. Varför ens skriva nåt alls om man inte vill ta det på FB? Det är skapligt offentlig och opersonlig sajt lixom. Hum..??
What ever! Nu är det dags för te!
Tjingeling!
Enough said!
Jahopp. Då har jag tid just nu till övers innan jag måste åka iväg.
En sak är säker.. Jag tänker alldeles för mycket. Sen är det både på gott och ont. Vet inte vilket som överväger det andra. Det jag kan undra över emellanåt är när jag slutade att säga vad jag tycker. Förr kunde jag bara säga saker när det väl var nåt som störde mig. Gnälla var nåt jag tyckte om att göra. Ha åsikter är en av många saker jag är väldigt bra på. Men undra när jag slutade med det. Insåg för ett tag sen att jag inte gör det längre. Jag gör det endast när nån frågar mig nåt. Fast inte ens då säger jag exakt vad jag tänker å så. Vilket är konstigt. Fanns en gång i tiden då jag inte brydde mig vad folk tyckte.. Att jag inte säger vad jag vill längre, innebär det att jag helt plötsligt har börjat bry mig? Eller betyder det att jag har slutat bry mig alls? Kan man sluta bry sig på det sättet?
Finns stunder då jag känner.. "Vem fan orkar?!"
Har varit sjukskriven nu i två veckor för ryggskott. Trodde jag skulle få mer backup än jag fått. Innebär det att jag hamnat på den snälla sidan och inte klagar? Innebär det att jag är för tjurskallig och "kan själv" alldeles för mkt för att kunna be om hjälp? Ibland blir jag bara så ledsen då jag ibland räknar med att saker och ting bara ska ske. Och när det inte sker så känner jag mig sviken, bort prioriterad på något sätt. Jag tycker jag finns för alla andra.. När ska jag märka att någon finns för mig? Känner mer ledsen på sista tiden än jag gjort på extremt länge. Har tidigare burit på mestadels irritation och synpunkter. Nu känner jag mig ledsen och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, och förstår inte varför jag känner så. Kommer låta som en klyscha nu men utan barnen.. Jag är oerhört lycklig över att jag inte kan veta hur jag hade haft det utan mina barn. Dem är regnbågen i mitt liv. Mina egna små stjärnor som alltid kommer lysa för sin mamma. <3 Jag har även min man som jag vet älskar mig något så oerhört! Han skulle göra vad som helst för mig. Men jag säger inget. Varför säger jag inget? Kanske för att jag vet att han redan vet? Vidare vet jag ju oxå att karlar behöver få saker upprepade för sig för att ha de i närmaste minnes-facket så dem kan tänka på det. Men va fan lixom! Å ja jag vet att det där lät lite väl elakt men du kan inte neka att jag har en poäng?!
Något annat jag funderat på är hur vissa bara kan lulla fram i livet utan att ärligt tänka sig för. Ta några av dem som jag faktiskt har stöttat och funnits för.. När det kommer till mig så tänker dem inte. Jag är bara människa som oxå kan ha det jobbigt och känna att vardagen kan kvitta. När jag dessutom har uttalat min besvikelse över hur vissa beter sig, hur kommer det sig då att man inte tar till sig? Är det så att man inte bryr sig då? Att man kan vara så nonchalant för egen vinning? Att människan är driven för egen vinst har jag fått erfara i många sammahang.. Många av dessa är inte kvar i mitt liv. Lever fortfarande men är inte delaktiga i mitt. Endel har jag sagt ifrån i klarspråk och några har jag bara slutat höra av mig till. Att dessa sk vänskapsrelationer kunnat upphöra pga inga samtal, sms eller mail från mig är fortfarande ett stor suck från mitt håll. Tack för den passningen lixom!
Det finns stunder då jag verkligen och hjärtligt ångrar att jag itne flyttat hem igen. Ångrar inte flytten hit och kommer aldrig ångra mig heller.. Men ibbland känner jag bara en sån tyngd över att jag bor så långt från vissa människor i Sthlm. Jag vill verkligen bo där. Inte i smeten och inte i den större förorten.. Och nej jag kommer inte flytta dit. Min vilja att bo här i Linköping är större. Men ibland är känslorna över att inte bo där uppe så kraftiga att det gör mig ledsen. Ångesten att jag inte kan vara mer till hands för en del, gör mig frustrerad emellanåt.
Jobbsituationen.. Den tänker jag inte ens prata om mer än att säga att jag inte trivs med arbetsliv men vet inte hur jag ska ta mig ur det till något annat. Att ta mig till ett annat plan lixom. F-an säger jag bara! Enough said!
Undra om jag skulle testa några dagar att bara lätta på hjärtat och se hur mycket starkare min relation blir till folk...? Eller se vilka det är som flyr..? Ärlighet har varit övervägandes folks svaghet och därför är min relation inte så jätte bra till vissa. Dock har jag inte många av dem vännerna kvar. Att behöva tänka hur man beter sig och vad man säger hela tiden.. Är väl inte ett ärligt sätt? För att en relation ska fungera, vare det är ett vänskapligt eller kärleksförhållande så måste man vara sig själ. För hur kan den andre parten älska och uppskatta mig för mig om jag inte är mig när man umgås.
Som ett slut på detta långa svammel inlägg.
Jag upplever samhället som falskt. Man kan inte säga vad man vill. Må som vill eller se ut hur man vill utan att folk ska trampa på en. Nu har jag inte det problemet, mig veterligen, men ser andra som har det som ett problem. Tycker det är skamligt att folk ska ha så mkt åsikter om andra och deras än dem tar hand om sig själv och sitt.
Enough said!
börja om?
Inser när jag läser igenom massa inlägg gjorde av mig själv att det är väldigt mycket jag inte skrivit om. Funderar på att börja om med bloggandet. Vet bara inte hur jag ska göra. Eller vilken av alla bloggar jag ska använda. Samtidigt som jag inte vill börja om för mina gamla inlägg har ju ett värde dem oxå. Knepigt!
Vill ju egentligen ha en blogg där jag skriver om mina tankar, funderingar och känslor. Det finns tankar å känslor (mm) som man inte pratar om. Vet inte exakt varför.. Det är som att det är förbjudet och man borde skämmas. Men ska inte skämmas över sig själv. Stor skillnad på tex tanke och handling. Att uttala en tanke, fundering eller känsla säger mycket om hur man mår. Hur man har det i sitt liv vid just den sekunden. Jag tycker den är intressant. Säger man den inte medan man har den så kan man inte berätta exakt hur man upplevde det.
Anledningen att jag vill börja om är att jag vill ha en där jag är anonym. Det är lättare att nå fram till folk om dem inte vet vem man är. För så fort man vet vem som skriver saker är det lättare att få förutfattade meningar, fördomar eller bara tänka.. "vem är hon att prata om det där".. Eller liknande..
Jag är lyckligt gift och har två barn.. Men bara för man har allt det där så finns det andra faktorer som spelar in hur man mår. Jag vill tex väldigt mkt. Jag vill ha mycket.. Jag vill göra mkt.. Jag vill jag vill jag vill jag vill.. Har åsikter om allt. Mesta dels är det negativt. Men jag har iaf. När det kommer till andra är jag väldigt snabb att komma med en positiv lösning. Jag älskar att grubbla på saker och älskar att diskutera. Men blir lite smått upprörd om personen jag pratar med inte är beredd att se de från fler håll då jag gärna diskuterar från olika vinklar. Men om jag pratar om tex "ditt problem" då funkar de ju inte så.. Då handlar det om dig och vi håller det där. Utan det jag menar är om det är nåt jag vill prata om.. Prata mkt om. Låt säga att jag vill åka luftballong.. Då ska vi kunna prata om det på olika sätt. Hänger ni med? Haha! Mkt svammel..
Aja!
Ville bara skriva några rader om att jag läst igenom många av mina inlägg och de lever inte upp till vad jag vill att denna blogg ska användas till. Eller... Jag kan helt enkelt börja använda kategorier så kan jag ha denna blogg till vad som helst. Hum..!? Tåls att tänka på. Nackdelen med det är ju att man måste sätta ord på vad det är man vill få fram.
Men men.. Blir nog bra.
Ville bara skriva några rader om att jag läst igenom många av mina inlägg och de lever inte upp till vad jag vill att denna blogg ska användas till. Eller... Jag kan helt enkelt börja använda kategorier så kan jag ha denna blogg till vad som helst. Hum..!? Tåls att tänka på. Nackdelen med det är ju att man måste sätta ord på vad det är man vill få fram.
Men men.. Blir nog bra.
Nu ska jag hämta sonen på skolan å ska vi ha det najs idag. Hoppas bara att han gillar mina planer =)
Tjingeling
Joråsåatteee... Finns så mycket att skriva...
Joråsåatteee... Finns så mycket att skriva om. Så många tankar och så många funderingar. Sen har det inträffat en heldel. Men får ta det nångång när jag sitter vid datorn. Jobbigt att skriva om en massa saker, olika saker, utan att kunna göra mellanrum osv. Det går ju inte mobilen :(. Hur som helst. Denna gång vill jag endast skriva hur glad jag känner mig i familjelivet. Är jätte lycklig! Kristoffer och barnen.. Älskar dem så oerhört mycket!
Då var det helg. Fredagkväll. Jobbar inatt...
Då var det helg. Fredagkväll. Jobbar inatt. Även imorgon natt. Citypatrullen. I just love it! <3 Dock jätte trött. Sista dagen av väldigt många som jag jobbar dubbelt. Först 7-16 å nu 21-07. Däremot har jag ikväll sovit lite innan jobbet. Skönt. Älsklingen gjorde mig sällskap. Sover bättre med han vid min sida. Annars då. Sista veckan har jag typ inte gjort annat än att jobba. Först dag å sen natt eller jour pass. Men som sagt. Sista gången idag och sista natten imorgon. På söndag kommer min älskade å väldigt saknade son hem! Som jag längtat å saknat honom! Över sex veckor har han varit borta nu. Längtar som faaaan! Kanske därför jag känt mig lite nere på sista tiden. Märks. Nu är det dags att svulla chilichees ;p Hat bra då
En liten notis i Aftonbladet som borde vara större <3
Hade bestämt mig för att inte skriva nåt inlägg om det som hänt i Norge. Och det med anledning att det går inte. Vad skriver man om nåt sånt hemskt? Finns inte ord till det. Sen är det lite farligt att skriva åsikter om nåt sånt här stort då folk tolkar det dem läser annorlunda beroende på ens tillstånd när man läser. Men nånting jag inte kan låta bli att skriva om är det jag läste nyss på Aftonbladets hemsida. En liten notis jag tycker borde vara större.. Jag fick ett leende och gåshud när jag läste detta..
"Närmare tusen norska mc-knuttar från rivaliserande gäng begravde stridsyxan på tisdagskvällen. Enade åkte de till stranden som vetter mot Utøya och sörjde de dödade ungdomarna.
– Vi har Hells Angels, Coffin Cheaters och Outlaws som åker sida vid sida i kväll – för första gången någonsin, sade en av dem, Henrik Bauer Larsen.
– I vanliga fall kämpar de mot varandra, men vi kom överens om att det inte skulle vara någon politik här, utan att alla skulle stå enade."
Jag tycker detta är mäktigt. Att dem kan göra en sån sak för dessa ungdomar och deras anhöriga. Enormt stort anser jag! Deras gest säger extremt mycket. Det dem gjort och det dem tycker (i detta sammanhang).. Håller vi alla med om. Otroligt! <3 Om jag kunde skulle jag ge dem alla en kram och sjukt med beröm! För är det nångång man ska lägga ner yxan så är det i kris. Det som hänt i Norge.. Jag har inte ord för det. Tänker inte ens skriva nåt mer om det. För det skulle bli ett sjukt långt inlägg. För det är så hemskt att det inte ens går att prata/skriva om det "lite kort".
Till nåt annat..
Kroppen. Det är nåt vi dras med hela livet. Så hur vi anser att vi själva ser ut är något som spelar en väldigt stor roll. Jag har bra självförtroende. Men sen har jag mina dagar då mitt "har bra" sjunker. Ibland lite och ibland mycket och ibland försvinner det. Igår.. Det var en dag då det sjönk ner till skosulorna. Då fick jag frågan om jag var gravid. Lixom.. Hur kan man fråga en sån sak? Och hur kan man ens försöka "rädda" sig efter en sån fråga? För att ställa frågan måste man till en början tycka att magen är tjock. Känner man personen så tycker man att magen är större än den annars är. Växer sakta men säkert lixom. Det är inte första gången heller som jag utsätts för detta. Å då tycker inte ens jag själv att jag har en sån mage. Dock så får jag höra (från ett par av dem som ställt mig frågan) att kroppen är smal men magen lite större och det brukar betyda att man är gravid och därav frågan. Vet inte om jag ska ta det som komplimang eller bull shit. Har inte brytt mig tidigare. Kanske blivit lite små irriterad men det är för att jag tycker det är fräckt att fråga. Men igår.. Då blev jag ledsen och jag kände mig tjock och ful. När jag åkte hemifrån så tyckte jag att jag var fin. Jätte fin t o m. Å sen slås ner med en fråga som antyder på att man är tjock om magen. Inte okej! Jag kämpar som ett djur (i den mån jag kan) för att gå ner i vikt. Har lyckats väldigt bra. Inte för att skryta men jag är fin. Finare än på många år iaf! Och när jag var större fick jag aldrig frågan. Jag är medveten om att jag går ner i vikt överallt förutom magen så logiskt är magen större. Fattar själv att det kan ge sken om att jag är gravid. Men nästan alla (nästan) som frågat VET att jag inte vill ha fler barn. Det sa t o m den sista nu. "Trodde inte du ville ha fler barn" fanns med i hans fin fråga och gratulationer som jag fick. F-ING HELL!!!
Till något bättre...
Den gångna helgen.. ShittanGittan säger jag bara. Mys å kärlek på hög nivå. Kärleken tig med mig till Varberg över helgen. Hans pappa är uppväxt där och han har som liten åkt dit på semester. Åkte på fredagen efter jag lämnat Julia till Farmor. Tog in på vandrarhem. Första gången och det var mysigt. Fick äta på dem två ställen som K anser vara dem bästa. Fick träffa en Farbror och två kusiner. Bada i saltvatten och njuta av super fina utsikter. Vi var på marknad nere på stan. Eller centrum som det heter. Jätte mysigt det oxå. Älskar marknader! Satte oss på Harrys och tog några öl. Super najs. Sitta ute och titta på folk och njuta av K och god öl! Söndagen fick jag en överaskning som var ett perfekt slut på mini semestern. Vi åkte till Ullared! Tyvärr fanns det inte så mkt som föll mig i smaken men det blev lite iaf. Helt underbart hade vi. Njöt av varandra och bara hade det najs. Vädret var dåligt men det var inget som påverkade oss negativt. Det enda regnet gjorde var att hindra mig från att testa båten som gick från campingen till centrum. Men det gjorde inget. Totalt fantastiskt har det varit.
Han har semester denna vecka oxå och det känns lite tungt att åka å jobba med honom hemma.
Nu kommer jag vara klyschig men jag måste.. Förhållandet med K är utöver vad jag är van vid. Detta känns inte alls som nåt annat jag erfarat. Myser hellre med honom än att gå ut. Håller t o m gärna hand när vi går ute. Njuter hela tiden. Känslorna jag känner är nåt större än jag känt förr. Han får mig att må på ett annat sätt än nån annan tidigare. Ligga i hand famn.. Ojojoj! Underbart! Aja! Ni hajjar.. Känner mig fjortis och löjlig men ändå pirr å bus.
What ever!
Mina barn är hos resp. pappa och det är lite jobbigt. Saknar Victor mest men det beror på att han har varit borta sen dagen innan midsommar medan Julia varit borta sen i fredags. Så än så länge har inte hon varit borta mer än normalt. Victor kommer inte hem förrän söndag v31 heller =((
<3 älskar mina barn <3
"Närmare tusen norska mc-knuttar från rivaliserande gäng begravde stridsyxan på tisdagskvällen. Enade åkte de till stranden som vetter mot Utøya och sörjde de dödade ungdomarna.
– Vi har Hells Angels, Coffin Cheaters och Outlaws som åker sida vid sida i kväll – för första gången någonsin, sade en av dem, Henrik Bauer Larsen.
– I vanliga fall kämpar de mot varandra, men vi kom överens om att det inte skulle vara någon politik här, utan att alla skulle stå enade."
Jag tycker detta är mäktigt. Att dem kan göra en sån sak för dessa ungdomar och deras anhöriga. Enormt stort anser jag! Deras gest säger extremt mycket. Det dem gjort och det dem tycker (i detta sammanhang).. Håller vi alla med om. Otroligt! <3 Om jag kunde skulle jag ge dem alla en kram och sjukt med beröm! För är det nångång man ska lägga ner yxan så är det i kris. Det som hänt i Norge.. Jag har inte ord för det. Tänker inte ens skriva nåt mer om det. För det skulle bli ett sjukt långt inlägg. För det är så hemskt att det inte ens går att prata/skriva om det "lite kort".
Till nåt annat..
Kroppen. Det är nåt vi dras med hela livet. Så hur vi anser att vi själva ser ut är något som spelar en väldigt stor roll. Jag har bra självförtroende. Men sen har jag mina dagar då mitt "har bra" sjunker. Ibland lite och ibland mycket och ibland försvinner det. Igår.. Det var en dag då det sjönk ner till skosulorna. Då fick jag frågan om jag var gravid. Lixom.. Hur kan man fråga en sån sak? Och hur kan man ens försöka "rädda" sig efter en sån fråga? För att ställa frågan måste man till en början tycka att magen är tjock. Känner man personen så tycker man att magen är större än den annars är. Växer sakta men säkert lixom. Det är inte första gången heller som jag utsätts för detta. Å då tycker inte ens jag själv att jag har en sån mage. Dock så får jag höra (från ett par av dem som ställt mig frågan) att kroppen är smal men magen lite större och det brukar betyda att man är gravid och därav frågan. Vet inte om jag ska ta det som komplimang eller bull shit. Har inte brytt mig tidigare. Kanske blivit lite små irriterad men det är för att jag tycker det är fräckt att fråga. Men igår.. Då blev jag ledsen och jag kände mig tjock och ful. När jag åkte hemifrån så tyckte jag att jag var fin. Jätte fin t o m. Å sen slås ner med en fråga som antyder på att man är tjock om magen. Inte okej! Jag kämpar som ett djur (i den mån jag kan) för att gå ner i vikt. Har lyckats väldigt bra. Inte för att skryta men jag är fin. Finare än på många år iaf! Och när jag var större fick jag aldrig frågan. Jag är medveten om att jag går ner i vikt överallt förutom magen så logiskt är magen större. Fattar själv att det kan ge sken om att jag är gravid. Men nästan alla (nästan) som frågat VET att jag inte vill ha fler barn. Det sa t o m den sista nu. "Trodde inte du ville ha fler barn" fanns med i hans fin fråga och gratulationer som jag fick. F-ING HELL!!!
Till något bättre...
Den gångna helgen.. ShittanGittan säger jag bara. Mys å kärlek på hög nivå. Kärleken tig med mig till Varberg över helgen. Hans pappa är uppväxt där och han har som liten åkt dit på semester. Åkte på fredagen efter jag lämnat Julia till Farmor. Tog in på vandrarhem. Första gången och det var mysigt. Fick äta på dem två ställen som K anser vara dem bästa. Fick träffa en Farbror och två kusiner. Bada i saltvatten och njuta av super fina utsikter. Vi var på marknad nere på stan. Eller centrum som det heter. Jätte mysigt det oxå. Älskar marknader! Satte oss på Harrys och tog några öl. Super najs. Sitta ute och titta på folk och njuta av K och god öl! Söndagen fick jag en överaskning som var ett perfekt slut på mini semestern. Vi åkte till Ullared! Tyvärr fanns det inte så mkt som föll mig i smaken men det blev lite iaf. Helt underbart hade vi. Njöt av varandra och bara hade det najs. Vädret var dåligt men det var inget som påverkade oss negativt. Det enda regnet gjorde var att hindra mig från att testa båten som gick från campingen till centrum. Men det gjorde inget. Totalt fantastiskt har det varit.
Han har semester denna vecka oxå och det känns lite tungt att åka å jobba med honom hemma.
Nu kommer jag vara klyschig men jag måste.. Förhållandet med K är utöver vad jag är van vid. Detta känns inte alls som nåt annat jag erfarat. Myser hellre med honom än att gå ut. Håller t o m gärna hand när vi går ute. Njuter hela tiden. Känslorna jag känner är nåt större än jag känt förr. Han får mig att må på ett annat sätt än nån annan tidigare. Ligga i hand famn.. Ojojoj! Underbart! Aja! Ni hajjar.. Känner mig fjortis och löjlig men ändå pirr å bus.
What ever!
Mina barn är hos resp. pappa och det är lite jobbigt. Saknar Victor mest men det beror på att han har varit borta sen dagen innan midsommar medan Julia varit borta sen i fredags. Så än så länge har inte hon varit borta mer än normalt. Victor kommer inte hem förrän söndag v31 heller =((
<3 älskar mina barn <3
Ha de bra Hej!
Måndag.. Ni som mer eller mindre känner mig vet att jag inte gillar måndagar. Inte heller tisdagar. Men idag är första dagen av två som jag ogillar. Än så länge det positiva med denna dag är att det inte regnar. Igår regna det från morgon till sen kväll. Men inte idag. Än. Barnen var underbara imorse. Lite motstridigheter på dagis men det gick bra. Har upplevt värre om jag säger så. Jobbet flyter på som vanligt. Blir här till kl 16 idag. Just nu är det väldigt lugnt och jag passar på att uppdatera lite.
Helgen har varit lite si sådär faktiskt. Som sagt så regna det hela dan igår och det är ju ganska jobbigt när man har barn. Blir ju "tvungen" att hålla sig inne. Tänkte gå ut en sväng iaf men jag och dottern valde att sitta på henne rum och läsa bok och sjunga lite ist. Gick kanoners. Fick besök en sväng på em oxå så Julia fick nån att leka med. Det vart hon jätte glad över. Sonen är ju inte hindrad av vädret så han var ute i omgångar. Vilket glädjer mig väldigt mkt.
Annars har jag inte gjort så mkt. Varit hemma typ. Åkte ner på stan en sväng med Jenny på fredagen. Det var väldigt najs måste jag säga. Var länge sen jag var där. Hon och jag brukar åka iväg till stan, Ikano eller affären skapligt regelbundet. Men har inte blivit av på sista tiden. Jag tror att jag har blivit mer sparsam med pengarna om jag ska vara ärlig. Vilket aldrig är fel. Eller försent för den delen.
Hade gäster över på öl i helgen. Vart lite kring det men inget som är värt att nämna. Kändes najs med lite besök och ha nån att prata med. Är ensam så mkt. Varit ensam så mkt på sista tiden att jag knappt vet hur man håller ett samtal vid liv längre. Det är mkt tystnad omkring mig numera. Både bra och inte. Nackdelen är ju att jag inte är lika social av mig. Trivs ärligt i tystheten men ibland kan det vara skönt med folk omkring sig. Som i helgen. Då va de najs. Länge sen jag satt ner och umgicks. Tog bara två små cider (33cl tror jag) men det räckte för mig då jag hade barnen hemma. Innan gästerna kom kollade jag, Kristoffer och barnen på film, Trassel. Den var riktigt bra.
Har tagit nya tag ang vikten. Får se om ett par veckor resultatet för denna omgång. Ska även börja cykla till jobbet från nästa vecka. Alltså dem veckor jag inte har Julia. Kan bli intressant. Det är ju trots allt typ dryga milen enkel resa till jobbet där jag har mest tider i sommar. Ca 2mil/dag. Kommer bli svinväl!
denna vecka jobbar jag endast fyra dagar. Ledig imorgon samt helgen. Känner en liten stress över att inte jobba midsommarhelgen. Men jag måste väl vara ledig ibland oxå vid dessa tillfällen. Kommer nog kännas tungt nästa månad då lönen kommer vara mindre över sommaren än jag är van vid. Men det tar jag vid senare tillfälle. För kanske att jag klarar mig iaf lixom. Ordnar sig!
Ha de bra Hej!
Helgen har varit lite si sådär faktiskt. Som sagt så regna det hela dan igår och det är ju ganska jobbigt när man har barn. Blir ju "tvungen" att hålla sig inne. Tänkte gå ut en sväng iaf men jag och dottern valde att sitta på henne rum och läsa bok och sjunga lite ist. Gick kanoners. Fick besök en sväng på em oxå så Julia fick nån att leka med. Det vart hon jätte glad över. Sonen är ju inte hindrad av vädret så han var ute i omgångar. Vilket glädjer mig väldigt mkt.
Annars har jag inte gjort så mkt. Varit hemma typ. Åkte ner på stan en sväng med Jenny på fredagen. Det var väldigt najs måste jag säga. Var länge sen jag var där. Hon och jag brukar åka iväg till stan, Ikano eller affären skapligt regelbundet. Men har inte blivit av på sista tiden. Jag tror att jag har blivit mer sparsam med pengarna om jag ska vara ärlig. Vilket aldrig är fel. Eller försent för den delen.
Hade gäster över på öl i helgen. Vart lite kring det men inget som är värt att nämna. Kändes najs med lite besök och ha nån att prata med. Är ensam så mkt. Varit ensam så mkt på sista tiden att jag knappt vet hur man håller ett samtal vid liv längre. Det är mkt tystnad omkring mig numera. Både bra och inte. Nackdelen är ju att jag inte är lika social av mig. Trivs ärligt i tystheten men ibland kan det vara skönt med folk omkring sig. Som i helgen. Då va de najs. Länge sen jag satt ner och umgicks. Tog bara två små cider (33cl tror jag) men det räckte för mig då jag hade barnen hemma. Innan gästerna kom kollade jag, Kristoffer och barnen på film, Trassel. Den var riktigt bra.
Har tagit nya tag ang vikten. Får se om ett par veckor resultatet för denna omgång. Ska även börja cykla till jobbet från nästa vecka. Alltså dem veckor jag inte har Julia. Kan bli intressant. Det är ju trots allt typ dryga milen enkel resa till jobbet där jag har mest tider i sommar. Ca 2mil/dag. Kommer bli svinväl!
denna vecka jobbar jag endast fyra dagar. Ledig imorgon samt helgen. Känner en liten stress över att inte jobba midsommarhelgen. Men jag måste väl vara ledig ibland oxå vid dessa tillfällen. Kommer nog kännas tungt nästa månad då lönen kommer vara mindre över sommaren än jag är van vid. Men det tar jag vid senare tillfälle. För kanske att jag klarar mig iaf lixom. Ordnar sig!
Ha de bra Hej!
Bröstet känns oxå tungt
Idag är en av dem dagar då jag helst inte vill vara nånstans. Inte någonstans alls!
Känner smärta.
Det gör ont.
Tung i huvudet.
Lustig känsla i kroppen.
Bröstet känns oxå tungt.
Är det ångest som tynger ner hela korgen?
Är det ensamhet och sorg som trycker?
Tankarna surrar. Får ingen ro. Ingen fast mark.
Tänk om drömmarna kunde sätta igång igen. I denna verklighet vill jag inte vara.
Är det meningen att allt ska vara såhär?
Blir det inte bättre än såhär?
Känner smärta.
Det gör ont.
Tung i huvudet.
Lustig känsla i kroppen.
Bröstet känns oxå tungt.
Är det ångest som tynger ner hela korgen?
Är det ensamhet och sorg som trycker?
Tankarna surrar. Får ingen ro. Ingen fast mark.
Tänk om drömmarna kunde sätta igång igen. I denna verklighet vill jag inte vara.
Är det meningen att allt ska vara såhär?
Blir det inte bättre än såhär?
