Sparroweye

Jahaja. Då har man haft ännu en tuff natt. Dock så är det dottern denna gång. Usch så ont i hjärtat jag hade i natt då jag inget kunde göra. Sen vid ett tillfälle bestämde jag mig att har hon inte lugnat sig och somnat inom 5 min ringer jag 112. Men hon gjorde det. När jag vaknade och kolla på kl var hon halv tio. Vi hade sovit jätte länge. Hon sov fortfarande dock. Gick upp och fixa mig sen skulle jag väcka henne men hon var då vaken. Lite senare på morgonen ansåg jag att hon inte var ok. Hon var väldigt annorlunda och sen om jag räkna in hur hon var under natten "mamma! nej! mamma! nej mamma!" Det sas flera gånger = enligt mig har hon ont nånstans.
Och idag kom jag fram till att hon måste ha en kraftig öroninflammation. Ringde bvc samt vc där vi tillhör. Ingen lycka. Ringde då sjukvårdsrådgivningen och krävde att få hjälp. Efter mycket om och men fick vi en tid på Bergs vc kl  14. Att man ska behöva vara otrevlig och kräva en massa för att kunna få hjälp. SJUKT!!!!
Men nu har hon iaf en tid och vi ska åka om dryga timmen. Känns som barnen inte varit nåt annat än sjuka dem senare veckorna. Känner mig trött i kroppen och tung i sinnet.
För det är ju inte bara detta som tynger mig.

Det finns en person jag vill ringa till hela tiden. Men jag drar mig. Trycker bort nummer då jag inte vet vad jag ska säga. Vad säger man efter flera månader och dessutom är det inte 100 mellan oss. Vill ju inte ringa eller kolla om fika med resultatet att det blir värre. Vad ska vi säga till varandra om vi sågs? Tänk om allt allt är förstört och det funkar inte. Vad gör jag då lixom? Hennes dotter.. Alltså.. Vad ska jag säga. Saknar henne sjukt mycket. Ser bilder på henne och det har hänt hur mkt som helst. Älskade K!!!! <3
Det värker! Men det finns inget läkemedel som botar detta. Kommer det sluta med att det är en kronisk obotlig smärta? Kommer det nånsin att fungera? Om jag inte tar initiativ och inte hon heller.. Då kommer vi ju ingenstans!

Finns även en annan situation jag vill reda ut men vet inte hur jag ska ta mig till. Tänk om jag reder ut det jag tror är problemet och sen visar det sig att det var fel. Att jag hade fel.. vad gör jag då? Då är skadan redan skedd och förmodligen försent att fixa. Lixom, hur fan ska man veta vart gränsen går?

Funderar på att börja träffa en kurator eller psykolog så jag får reda ut mitt liv. Jag har tappat handlings rycket. Så mkt som jag måste/vill göra men det är typ ingenting som händer. Jag mår sämre och gnäller mer. Vet inte hur långt jag har kvar till botten. Tänk om smällen blir stor och dessutom är nära. Min prioritet har varit barnen. Men nångång måste jag sätta mig själv först så jag kan reda ut alla sprickor. Alltså, det måste gå att göra det utan att barnen kommer ikläm lixom.

Att jag inte fick jobbet på Hall stör mig inte längre. Kommit fram till att det faktiskt, ärligt talat, var det bästa. Jag får fokusera mig på jobben som finns omkring mig. Dem är inte många men jag får koncentrera mig på dem i första hand. Och när det ser ruggit mörkt ut, då kan jag börja fundera på att söka mig "bort".

För övrigt.. Ja det var en bra fråga. Grubblar fortfarande och kommer dessvärre inte fram till nåt så jag antar att det är hanterbart?

Tjingeling tjoflöjt!