Sparroweye

Jahaja. Vad finns det att säga? Mitt liv står still. Det är iaf så känns. Att ingenting händer. Ingenting förändras. Allt bara är. Ibland känns det till och med som att jag är vid sidan och ser på. Som att allt gick i slowmotion. Det tråkiga med det är jag blir väldigt själv kritisk. För minsta lilla. Kanske är förståeligt att det svänger i mitt humör. Från att vara skapligt glad till att allt känns hopplöst. Snart ny månad... Halva året har snart gått. Bortsett från att Julia växer och utvecklas och Victor ska vi inte prata om. Herregud vad han utvecklas i skolan. Min älskade Victor <3. Som sagt... Bortsett från barnen så känns det som tiden står still. Ändå har det snart gått ett halvår. Fantastiskt. Innan man vet ordet av det har man upplevt ännu ett år. Men innan dess ska allt som man upplever varje år upplevas. Så som födelsedagar, midsommar, skollov, semester, sommarjobb, hemska julen osv osv. Blir ju kanon. Ju äldre barnen blir desto mer kommer dem uppskatta allt. Och ju mer dem uppskattar allt så kommer även jag uppskatta allt mer. Ännu en fördel med barn. Man föds på nytt med tiden. Vad skulle jag ta mig till utan mina älskade hjärtan! Älskar Victor och Julia så mkt att det finns inte ord till det. Det enda ang dem som kunde vara bättre redan från imorgon är att dem skulle kunna lyssna bra mycket bättre. Jag vet att det kommer, hade bara varit kanoners kanon om det börja nu. Over and out