Sparroweye

Föräldraskap.. Har nu, i dagarna många, läst olika bloggar, artiklar, trådar osv ang barn och föräldraskap. Kan summera det med -Jag mår fan illa av folk som tror sig veta bättre-

Kan bli så trött på folk som känner (/"vet") att deras sk kunskap är det som gäller. Att komma med pekpinnar, tjocka och långa att det kan klassas som vapen då det skulle kunna ta kål på nån, är för mig ofattbart.

 Spyfärdig blir jag när dessa "know it all" dessutom delar med sig av sina åsikter till den som inte vet bättre. Att trycka ner någon i skosulorna av vad man anser vara det enda rätt kan få mig att vilja kräkas. Dock bara i nån sekund för sen släpper jag det. Men nu har jag plågat mig att läsa om detta om å om igen i flera dagar. Nu bara bubblar jag av åsikter och funderingar.

 

Finns en bloggare som summerar dessa väldigt bra.. Mammamaffian. Vad är deras problem egentligen? Finns ju teorier om att dem människor som ger sig på andra och får andra att må dåligt bär på egna problem. Kan vara så att dessa problem inte kan hanteras och istället för att erkänna detta för sig själv så ger man sig på andra och på så vis slippa tänka på sitt.

 

Vad är det en människa saknar för att inte kunna se sitt eget? Har värderingar att leva efter.. Åsikter att stå fast vid.. Men sen när det kommer till kritan visa sig inte stämma.. Vad saknar man då? Jag vet att man ändras och mognar med tiden.. Men vafan.. Kom igen! Flera gånger på kort tid. En sak om man skiljer sig från när man 10, 15,20 osv. Men när det skiljer månader, veckor.. Har man dåligt självförtroende? Alldeles för godtrogen? Ibland kan man undra asså. Jag tycker väldigt mycket om väldigt mycket. Eller ja.. Jag tycker väldigt mycket om allt. Mesta dels har jag skeptiska och negativa tankar/åsikter. Anser man ska vara kritisk och säga emot. Sen finns det självklart en gräns. Finns gränser i klippt allting. Den gränsen är till betraktaren att dra.

 

 

Orättvisa.. Vem är det som sätter den linjen? När passerar man den gränsen och blir orättvis? Alla är vi som sagt olika.. Om jag tycker något är orättvist, fel, dumt eller va fan det kan vara frågan om.. Vad är det som säger om jag eller du har rätt lixom?

Orättvisa kan ju vara något som baseras på avundsjuka.. Är det fortfarande orättvist? Orättvisa kan grunda sig på vad man vill och vad man får.. Är det fortfarande orättvisa? Orättvisa kan vara att man jämför med någon helt randome.. Är det fortfarande orättvisa?

Vad är orättvisa och vem säger att det är rätt?

 

 

Vad är kriterierna på ens rätt att behandla någon annan illa? När blir det mobbning och varför glor alla medan denna "Ingen" gör något/allt.

Mobbning är ett väldigt laddat ämne som typ alla är emot. Jag anser det väldigt lustigt hur man kan vara emot något men inte göra något åt det. Är då ens åsikt äkta?

Mobbning i förskola, skola, arbete och öppet så förekommer detta hemska beteende. Varför? Stämmer uttrycket "barn är som föräldrarna tillåter" in här? Är det så att ens barns beteende alltid är föräldrarnas fel? För isåfall kommer det många förklaringar/ursäkter till det.

Händer det på skoltid är det läraren..

Händer det på fritiden men jag arbetar är det den andra föräldern..

Händer på aktiviteten är det ledaren..

Händer det hemma hos en kompis är det dennes föräldrar..

Listan kan göras lång.. När ska man faktiskt ta sitt ansvar? Jag undrar när jag hör dessa föräldrar.. -Varför i helvete skaffa du barn-

 

Man kan aldrig göra allt men man kan fan göra något. Vill man så kan man. Det gäller även kvinnor ;) Det är vi kvinnor som är mästarnas mästare på att snacka om andra men vara sämre själv än vad man säger om andra. Lite mer eget ansvar bland befolkningen vore inte fel. Att erkänna om man agerat fel på något sätt. Jag kan vara håd och kantig men jag erkänner när jag har fel. Är bra på att ifrågasätta saker men har jag fel.. Då säger jag det. Uppfostrat min son att inte acceptera sånt han inte förstår. När man inte förstår, finns det ett eget ansvar att ta reda på det. Antingen så bryr man sig och tar reda på det eller så rycker man på axlarna och skiter i vilket.

Oavsett så har man eget ansvar.. Innebär att konsekvensen för något man själv har sagt eller gjort är ens eget. Det går inte att skylla på någon annan. Det kan absolut vara en del av ursäkten så man lättare kan förstå handlingen.. men det är nästn aldrig förklaringen. För man har eget ansvar över sig själv. När man är liten och oerfaren är det föräldrarna som bär ansvar. Det ansvaret lättar lite med åren men försvinner aldrig till 100%.