Sparroweye

Ibland kan vägarna kännas skrämmande. I morse när jag åkte till jobbet ligger vägarna helt öde. Det enda som ljusnar upp vägen är gatlamporna. Resten ligger i mörker. Denna tid på året är inte direkt uppiggande när mörkret faller. Helt öde och knappt någon rörelse. Jag gillar annars både hösten och vintern inkl. mörkret. Tycker att det är mysigt och härligt. Likaså kan vägarna man tar i livet vara skrämmande.. Man älskar sitt liv men vissa detaljer i sitt liv kanske är mindre bra..

Kanske att man blir utsatt för något som får en att må sämre än sämst och man behöver professionell hjälp. Kanske att man mår så pass dåligt att man behöver bli inlagd på sjukhus.

Kanske att man är så sjuk att man måste äta medicin.

Kanske har man en diagnos.. Psykisk diagnos.

 

Psyk.. Psykiatri.. Hur kommer det sig att det finns dem som blir skrämda? Eller bara har negativt att säga? Vad är det som är så hemskt och förskräckligt med psykiatri inkl. allt vad det innebär? Borde ju vara tvärtom. Att det finns en psykiatrisk klinik är något som är fantastiskt, enligt mig. Hur tror du att det skulle sett ut om det inte fanns?

En del som får reda på att jag jobbar på en psykiatrisk klinik ger oftast reaktionen "Skulle jag aldrig våga". Varför skulle man inte våga? Absolut, det kan finnas situationer som gör en lite skitnödig men det grundar sig oftast på osäkerhet. Är man osäker eller okunnig så blir ju situationen läskig eller ohållbar. Gäller ju vilket som jobb som helst. Skulle jag bli inkastad på en förskola utan någon utbildning eller introduktion. Utan information skulle jag inte vet om vilka allergier som finns, vad jag ska tänka på osv så skulle ju det bli ohållbart både för mig, för barnen och för anhöriga. Likaså om jag skulle bli inkastad på ICA utan utbildning eller introduktion. Hur ska man kunna veta vad som ska göras och på vilket sätt. Samma gäller psykiatrin. Att jobba inom psykiatri utan utbildning och introduktion är något som man kan eller ska göra. Men jag har både utbildning, introduktion och erfarenhet. Så för mig, och mina kollegor, så är det inte hemskt. Detta jobb är inte någon skillnad på från annat jobb.

Jag skulle aldrig jobba på ett dagis. Det skulle inte jag klara av men jag är oerhört glad och tacksam för att det finns människor som klarar av det och trivs med det. Utan dem skulle inte jag (och många fler) kunna arbeta. Förstå hur mkt färre barn som skulle födas om det inte fanns dagis. Jag hade väl troligtvis inte haft barn. Tanken att gå hemma i flera år utan arbete.. Nej tack! Förstå vilka problem det hade gett många barn när dem började skolan. Käre värd asså! Om psyk inte fanns.. Hur hade det varit i samhället då? Bara för du tycker något är läskigt och hemskt så betyder inte det att andra tycker det. Det är inte du som sätter normen! Jag älskar mitt jobb och jag hoppas jag stannar här i många år framöver! Psyk tar hand om sjuka människor precis som andra avdelningar gör.. Thorax, IVA, KAVA osv.. Psykisk sjukdom är inte något sämre handikapp än att ha dåligt hjärta eller bruten arm. Alla människor har rätt till hjälp så deras vardag blir så dräglig den bara kan.

BUP.. Vad hade hänt med alla unga som mår skit om inte psykiatri fanns. Självmorden skulle garanterat vara så in i helvete mycket högre än det är idag. Skulle det vara bra?

Sen finns det dem som kritiserar psykiatrin för dem inte tar hänsyn till vad anhöriga säger eller för att dem inte ser hur dåligt någon mår osv osv osv. Man får absolut inte glömma att denna person som enligt dig mår akut dåligt och behöver akut hjälp (oavsett om det är din bror, mamma, make eller granntjejen) kanske inte behöver just akut hjälp från sjukhuset när just du anser det. Den personal som har kontakt med denna person har troligtvis och nästan garanterat gjort en bedömning på hur hanteringen ska ske på bästa sätt. Att säga att man inte orkar hålla på mer eller att man tycker synd om den mamma som måste hålla på med sitt barn dag ut och dag in.. Är inte det lite av ansvaret och skyldigheten man har mot sina anhöriga? Man kan inte kräva hjälp i alla situationer för sin anhöriga för man anser att "man har gjort sitt och vården får ta över". Din tolkning på en situation kan skilja sig från min bedömning av din situation. Alla är vi olika. När en människa fyller myndig så kan man endast gå på den informationen man får av den berörda, faktiska patienten. Spelar ingen roll vad en anhörig tycker, tänker och känner. Och absolut.. Finns något som heter tvångsvård.. Men det kan man inte ta till så fort en anhörig anser att det krävs. Skulle du kunna tänka dig ens hur världen skulle sett ut om anhöriga kunde bestämma över ens vård? Skulle du gilla om en doktor tillsammans med polis kom och hämta dig i ditt hem och låste in dig för en anhörig till dig anser att du mår så pass dåligt att du behöver bli inlagd? Fatta vad stort sjukhusavdelningarna behöver vara då. Nästan så att det skulle vara lika stort som ett större bostadsområde. Per avdelning. Då hade man behövt bygga ett sjukhus så stort att det skulle bli en egen ort. Inte hållbart!

 

Vi alla har perioder i livet där man mår mindre bra. Inte alltid man behöver hjälp från vården. Ofta räcker det med stöd från familj och vänner. Min jobbiga situation kanske inte du anser vara jobbig alls. Ditt jobbiga kanske jag anser är en dans på rosor och du är en bortskämt ego. Så man ska vara väldigt försiktig innan man uttalar sig om någon annans situation. Alla är vi olika men alla är vi människor.

 

Att uttala sig om något utan att vara påläst.. Det är provocerande och kan vara stötande. Därför är det viktigt att man tänker sig för innan man delar med sig av sina åsikter. Känner man att det är viktigt att förmedla vad man själv tycker så kan man försöka ta reda på fler detaljer först. Alternativt påpeka att man inte känner till allt men grundat på det man har så tycker man som man gör. Varför ska detta vara så svårt?