Sparroweye

Idag ska jag jobba natt 1/2. Egentligen är det tre nätter men natt 3 har jag ledigt för att resa upp till Sthlm. Men istället för att åka upp till min mamma och sova väljer jag att tillbringa natten hos min syster. Saknar henne och hennes son väldigt mycket. Behöver prata om nåt som inte ingår i min vardag så en natt hemma hos henne blir perfekt. Nosa och gosa bebis är nåt jag känner jag behöver. På fredag ska jag få träffa alla mina kusiner, fastrar och farbröder som kommer närvara. Även andra goa människor. Fredagen som närmar sig känner jag av mer och mer. Spontana känsla när jag tänker på fredagen är -jag vill inte-. Det är rädslan som talar. För jag vill. Det som jag inte vill är att acceptera att det faktiskt är sant som inträffat. Har svårt att tala om det. Berätta för en kompis igår vad som hänt och kvällen bestog av att jag mådde dåligt. Som alltid när jag pratar om mig. Pratar jag om sånt som är privat och enligt mig själv "hemligt", mår jag alltid dåligt på kvällen. Varför det är så vet jag inte. Jobbigt som fan är det iallafall. Nyligen fick en av mina kusiner stroke. Det är hennes begravning jag ska på. På fredag äger det rum.

 

Hon fanns där för mig när jag hade det tufft. Hon var den enda som jag kunde prata med utan att må dåligt på kvällen. En underbar person som är alskad av alla som träffat henne. Räckte med en träff så var folk fast i henne. Alltid glad och positiv. Hennes värme och kärlek skulle hon inte behöva uttala egnetligen för den både kände man och såg. Den stöttning och hjälp jag fått av henne går inte att uttala. För oavsett hur mycket jag skulle försöka förklara det skulle det inte vara tillräckligt. 

 

Fredagen skrämmer mig. En liten del av mig önskar jag kunde vara som mitt gamla jag. Bara för 24h. Bara hela fredagen. Sen kunde jag återgå till den jag är idag. Att det skrämmer mig, skrämmer mig ännu mer. 

Begravningen jag var på för närmare 20 år sen.. Den personens frånvaro har jag ännu inte accepterat. Hur kommer jag kunna gå vidare med detta? För hur kan man acceptera att en människa inte längre finns i den verklighet man lever i? 

Jag vet att man kan trösta sig  med att personen alltid finns kvar omkring en och ser en osv osv osv. Men jag tror inte på det. 

Att livet inte är en dans på rosor, det kan nog varande levande skriva under på.

Livet går upp och ner.

Ibland känns det som att livet går ut på att kämpa.

Ibland känns det värdelöst och orättvist.

Ibland ifrågasätter man livet.. Söker efter meningen. Finns det alltid en mening?

Allt hemskt man upplever.. Är det meningen?

När man förlorar någon.. Är det meningen?

 

Ibland känns det som man lever under förållanden man jämför med livets baksida. Jag skulle våga påstå att livets baksida är döden. När man förlorar någon pga dödsfall.. Hur kan man se det på ett positivt sätt? Har denna varit sjuk kan det vara en enkel tröst. Men när en frisk person dör.. Vad har man då för enkel tröst att luta sig på. Det enda som finns då är att livet har bara ett slut, och för vissa kommer det slutet på tok för tidigt. Vad ska man göra av alla sina frågor?

Personligen rekommenderar jag att prata. Att prata om allt underlättar väldigt mycket. Men såna som mig då..? Som inte gärna pratar hej vilt om sånt som ligger för nära, vad gör vi? Prata om det jobbiga och hemska på mina villkor är alldeles för sällan för att ens vara i närheten för att förknippas med bearbetning. När man inte är villig att prata om vissa saker, hur går man vidare? Att bara samla det och grotta i det ibland hjälper inte. Inte alls faktiskt. I värsta fall ger det ångest att man pratat om det. Ångest för att den man pratat med känner till det. 

Så HUR ska man komma vidare när någon man bryr sig om dör?

 

Livets baksida.. Döden! Fuck döden säger jag. Det är orättvist! Ja, jag utgår från mig själv. Min egoism säger att när döden tar någon jag bryr mig om är det orättvist och fel. Finns inga som helst svar på varför. Orsaken till dödsfallet finns, men inte varför det inträffa.

 

Jag hatar att förlora! Är en dålig förlorare. Oavsett! Och förlora en människa.. Omöjligt att resa sig hel igen! Man förändras. Jag förändras. På något sätt. Inte nödvändigtvis till det sämre.. Men man förändras när man går igenom faser i livet. Och jag försöker så gott jag kan att intala mig att förlora någon är en fas som går över. Att man snart kommer kunna acceptera och move on lixom. För inte är det meningen att man ska älta grejer. Jag ogillar när andra ältar och jag kommer inte börja. Definitivt inte någons bortgång!

 

Hatar livets baksida!