Sparroweye

Att livet inte är en dans på rosor, det kan nog varande levande skriva under på.

Livet går upp och ner.

Ibland känns det som att livet går ut på att kämpa.

Ibland känns det värdelöst och orättvist.

Ibland ifrågasätter man livet.. Söker efter meningen. Finns det alltid en mening?

Allt hemskt man upplever.. Är det meningen?

När man förlorar någon.. Är det meningen?

 

Ibland känns det som man lever under förållanden man jämför med livets baksida. Jag skulle våga påstå att livets baksida är döden. När man förlorar någon pga dödsfall.. Hur kan man se det på ett positivt sätt? Har denna varit sjuk kan det vara en enkel tröst. Men när en frisk person dör.. Vad har man då för enkel tröst att luta sig på. Det enda som finns då är att livet har bara ett slut, och för vissa kommer det slutet på tok för tidigt. Vad ska man göra av alla sina frågor?

Personligen rekommenderar jag att prata. Att prata om allt underlättar väldigt mycket. Men såna som mig då..? Som inte gärna pratar hej vilt om sånt som ligger för nära, vad gör vi? Prata om det jobbiga och hemska på mina villkor är alldeles för sällan för att ens vara i närheten för att förknippas med bearbetning. När man inte är villig att prata om vissa saker, hur går man vidare? Att bara samla det och grotta i det ibland hjälper inte. Inte alls faktiskt. I värsta fall ger det ångest att man pratat om det. Ångest för att den man pratat med känner till det. 

Så HUR ska man komma vidare när någon man bryr sig om dör?

 

Livets baksida.. Döden! Fuck döden säger jag. Det är orättvist! Ja, jag utgår från mig själv. Min egoism säger att när döden tar någon jag bryr mig om är det orättvist och fel. Finns inga som helst svar på varför. Orsaken till dödsfallet finns, men inte varför det inträffa.

 

Jag hatar att förlora! Är en dålig förlorare. Oavsett! Och förlora en människa.. Omöjligt att resa sig hel igen! Man förändras. Jag förändras. På något sätt. Inte nödvändigtvis till det sämre.. Men man förändras när man går igenom faser i livet. Och jag försöker så gott jag kan att intala mig att förlora någon är en fas som går över. Att man snart kommer kunna acceptera och move on lixom. För inte är det meningen att man ska älta grejer. Jag ogillar när andra ältar och jag kommer inte börja. Definitivt inte någons bortgång!

 

Hatar livets baksida!