Sparroweye

Alltså det här med att vara positiv när det kommer till andra människor är inte alltid så lätt. Många gånger som jag tänker "Seriöst människa" eller "allvarligt människa". Människa är alltså utbytt för namnet. Tänker alltså på personens namn efter "Seriöst" eller "allvarligt" Ex; Seriöst Therese/Allvarligt Therese. Kan ibland bli så irriterande förvånad över folk att det är irriterande att jag fortfarande kan bli det. Trots, att tillägget oftast är "Förvånar mig inte". Otroligt asså. Jag fattar inte alla gånger (eller ja.. snarare sällan) hur en människa är skapt och fungerar. Syftar då inte på anatomin utan hur funktionen av samarbetet på hjärta/själ/härna. Ännu värre blir de för mina tankar om denna person dessutom är förälder. Jag anser ju att så fort man blir förälder så försvinner ens sk rättighet att tänka på sig själv. Barnet/barnen kommer alltid först. Alltid! Varför finns det folk som har så svårt med det? Är det inte en självklar självklarhet?

Att ens barn blir tillsagd av en annan människa är inte en pik till dig som förälder utan det är en hjälp till dig som förälder. Självklart spelar det roll hur denna person agerar, men oftast iaf (iaf i min förhoppning) så är det av välmening från denna person. Man säger inte till ett annat barn med syfte att pika föräldern. För det skulle man kunna göra på andra sätt om det skulle vara målet.

 

Vidare förvånar jag mig över hur andra hanterar när man säger sin åsikt angående ett ämne denne själv har tagit upp. Om man inte vill höra vad andra har att säga.. Säg inget själv! Och skulle man vara mottaglig för vad andra har att säga så ska man inte bli upprörd och känna att man måste försvara/förklara/ursäkta sig. Större fråga är väl egentligen.. Varför bryr folk sig vad andra tycker och tänker? Om jag vill göra nåt.. Om jag vill ha vissa kläder.. Om jag vill sminka mg på ett sätt.. Osv.. Vill/gör man inte det för sin egna skull? Eller borde jag göra allt för andra? Klä mig som modet säger, för att smälta in? Använda senaste doften, för att smälta in? Fuck no! Jag är som jag är då det redan finns så många andra!

 

Jag trodde att jag skulle dö på vägen hem från jobbet igår morse. När man är på väg att åka över järnvägen och en meter innan man kommer fram så börjar det blinka rött och låta som satan, då jävlar stannar livet upp och man kollar efter tåget direkt, igen. För det har man redan gjort när man närmade sig. Ser fortfarande inget tåg och man åker över med ett hjärta man verligen känner att man äger. Jag skulle inte för allt i världen hunnit stanna om jag så skulle tvärnita. Men fyfan vad det kändes. När jag sedan åkte till jobbet på kvällen igår var jag nervös när jag närmade mig järnvägen. Likaså när jag åkte hem imorse. Vägen strax innan jag vet att järnvägen kommer börjar hjärtat slå och kroppen ökar i grader. När jag nästan är framme ser jag att det redan är rött och det står redan ett par bilar där. Usch! Tänk så lätt man blir "rädd" för  något. Nästan läskigt vad lätt. Jag undviker det inte då jag inte har något val. Eller ja.. Jag kan ju åka en väldans omväg till obbet för att undvika järnvägen. Men, mest inte. När jag satt i en buss som gled sakta av vägen för ånga år sen så satte det spår. Är fortfarande nervös över det. Hoppas inte detta sätter sina spår allt för länge. För detta är ju nåt som jag behöver göra regelbundet, flera gånger i veckan.

Så många gånger mitt hjärta har fått jobba denna vecka pga någon form av rädsla.. Känner mig som en levande död?

 

Att jobba nätter har tidigare varit det bästa arbetspass jag vet. Den senaste tiden har dessa nätter bara plågat mig. På många fler sätt än tröttheten. Förr var jag som piggast när jag jobbade nätter. Kanske har det med åldern att göra? Inte för att jag tror på det för en sekund, för då sa jag ha "åldrats" i kroppen bra mycket senaste året. Det so dock är värst är att jobba kväll ena dagen för att dagen efter jobba dagtid. Ha fler såna pass på samma vecka.. Det är något som verlkigen kan knäcka ner kroppen.

 

Nu är det dags att fixa middag så jag kan njuta lite av kvällen innan jag ska brumma till jobbet, via järnvägen.

 

Tjingeling

Denna vecka har hittills endast givit mig (när de kommer till min hälsa) ont i magen och dåligt med sömn. Då maken jobbar på annan ort denna vecka är jag ensam. Vilket resulterade i att barnen sovit hos svärföräldrarna. Som i sin tur resultera i mkt flängande för oss. Dem sover där, jag jobbar. Det är i skolan, jag sover. Vi är hemma ett par tre timmar för göra om det igen. Åka dit, stanna en stund, jobba, köra dem till skola, sova, hämta dem, åka dit, stanna en stund, jobba, köra dem till skolan osv osv. Mån-tors. Denna sover vi hemma. Tog med mig barnen igår kväll sen la vi oss i min säng och hängde ihop en stund innan de va sova dags för dem. Jag somna ovaggad oxå. Dock nu vaken. Men jag kommer få några timmar till. Dessa timmar är för mig bonus. Så jag anser att det är vinst på alla sätt. Mys med barnen är värt allt! Dem är mina guldklimpar! Mina älskade små hjärtan! Att bli förälder är det bästa jag gjort och jag älskar det. Väldigt tufft och känslosamt många gånger men det ingår.  Det handlar om hur man hanterar det. 

Med det skrivet så ska jag se till att somna om.

Natti

Har jag bara för höga förväntningar och alt blir mycket bättre om jag bara sänker dem lite? Eller det skulle nog krävas att jag sänker ner det ganska rejält. 

Hur kommer det sig att man siktar så högt?

Tvivlar på att det finns någon som kan svara på det. 

Förväntningar är egentligen inget att leka med. Jag kan känna besvikelse över små grejer.. 

Har maken varit hemma hela dan och jag kommer och ingenting är gjort.. not so good.

Ska jag prata med någon ang något planerat och denne är ikte tillräckligt påläst.. not so good.

Gör kollegor inte som dem ska.. not so good.

Kanske inte jag heller gör alla gånger.

Har jag inte gjort det jag tänkt.. not so good.

Missar jag nåt när jag ex är i affären.. not so good.

Minns jag inte.. not so good.

Mitt perfekta minne fungerar inte som det ska och har inte varit så bra senaste åren.

Får jag inte presenter.. not so good.

När man fyller år ska man bara få det. Julafton ska man bara få nåt.

Får jag inga överraskningar.. not so good.

Hatar dem. Men det är bevis att den andra bryr sig. 

Saknar hur saker och ting har varit. Väldigt mycket. Så det gör ont emellanåt. Bara gilla läget. Går inte att göra nåt åt det. Men ändå.

Saknar saknar saknar saknar saknar

Not.so.good

Trots tröttheten kan jag inte sova pga det dåliga samvetet mot min familj, inkl svärisarna. Dem hjälper till mer än gärna när de kommer till mina barn. Det är för dem endast bonus barnbarn men ändå vill dem gärna och ofta hjälpa till. Dock blir de inte lika ofta som dem kanske skulle vilja pga mig. Jag klarar de inte. Jag gillar inte barnvakt. Oavsett om det är mina fantastiska svärföräldrar eller min underbara make. Funkar inte. Känner stress, ångest och dem å liga samvete. Till den jävla grad att det påverkar min sömn. 

Min dem å lig tortera gillar fritids. Hon har roligt med barnen och trivs med personalen.. Så varför jag har vissa problem med att hon behöver vara tills efter kl 15 är för mig högst oklart. Mellan nätterna behöver jag sova till tidigast kl 15. Har alarm på 15. Men det alarmet tjuter då är jag redan uppe och mer eller mindre klar redan. Idag hämta jag henne 15.20. Är så trött så ögonen svider.  Var dock värre imorse och då mådde jag även illa. 

Tack vare att jag trivs så fruktansvärt bra på jobbet så klarar jag av att vara trött hela tiden. Det är lixom värt det. Finns dock perioder då min man ogillar min trötthet då jag somnar med barnen kring sju och är typ död resten av kvällen . Byter deras soffa mot egen säng. Det kan min man tycka är lite tråkigt, men han förstår att det är min trötthet. Det han dock inte förstår är orsaken till min trötthet. Försökt förklara men han förstår inte. Varför jag är trött kan jag förklara, vilket jag nyss gjort.. men det jag emellanåt inte förstår själv är varför det ska vara så svårt. Det är inte konstigt att ha fritids.. det är inte konstigt att ta hjälp av barnvakt.. det är definitivt inte konstigt att maken har barnen.. 

Ja ja.. Nu funkar inte jag logiskt alla gånger. 

Kanske är det för jag tänker för mkt..

Kanske är för jag bryr mig för mkt..

Kanske att jag har min syn hur de ska vara och inte lever därefter.. 

Stress, ångest och dåligt samvete.. Tre ord som förklarar mig när de kommer till att arbeta kvällar, nätter och fel helger. Helgen har jag ordnat. Iaf fram till årsskiftet. Kvällar och nätter går inte att ta bort. Då måste jag byta jobb. Till vadå lixom? 

Dags att packa väskor inför barnens natt hos mina svärföräldrar. Jobbar ju natt denna vecka och maken jobbar i Sthlm. En natt gjord. Två kvar. 

Tjingeling