Sparroweye

Kanske att det inte gå när man gör de via mobilen och kanske att det kräver PRO. Tveksamt att jag skulle betala för PRO när jag knappt har läsare. Då menar jag inte att ni som faktiskt läser bloggen inte spelar nån roll. Det jag menar är ju att jag är typ som en "periodare".. Och då kan det vara "slöseri" med pengar och betala PRO. Kanske senare.. Om jag håller detta uppe. 

Hum.. Får se hur jag gör.. Får se om jag klurar ut detaljerna.. Får se om jag skaffar mig tiden till att klura ut det..

Ja ja.. Får se helt enkelt!

Time will tell!

När jag kliver in i köpcentrumet lägger jag märke till allt ljud, alla dofter och ALLT FOLK! Det är inte packat med människor utan går nog som "normalmycket". Vet inte om detta beror på att jag legat som i skallekoma i två dygn eller att huvudvärken inte var 100% borta.. Men min vistelse i detta annars underbara köpcentrum var en hemsk upplevelse. Alla intryck var jobbiga. Jag började kallsvettas. Gick för att köpa DS-laddaren. Snabbt och effektivt tack vare personale. Gick i min egna takt till Åhléns för att köpa en deo jag blivit rekommenderad. Käre värld. Alla människor jag såg på vägen dit.. Fick en lustig känsla, vilket störde mig. Shoppa och allt vad det innebär är något jag annars är skapt för. Älskar det! Bästa sysslan lixom. Utan att tveka delad första plats med fika. (Kanske behöver tillägga att detta är favosysslor utöver familjen som onekligen kommer etta). Jag kan för allt i världen inte förstå dessa känslor jag upplever. Vägrar avbryta mina shoppingsmål pga dessa nya oförklarliga känslor. På vägen till bilen stannar jag för att köpa en present till min man och en till min son. I detta läge är jag så kallsvettig att min ork påverkas. Lukterna.. Ljuden.. Andningen.. Ökad puls.. Är detta på väg att bli en ångestattack? Bara ett kort stopp kvar. Trosor. Är så sällan på Ikano numera att jag måste få dessa mål gjorda. Väl inne på Triumph känner jag akut behov av att sätta mig. Finns ingen stol. Tänker.."om jag snabbar mig går de bra". Butikspersonalen där var underbar. Hon kommer till min undsättning.. Frågar efter min storlek och tar fram det jag var ute efter mycket snabbt. Aldrig vart med om maken till känslor. Kändes som jag ska svimma? Väl i kassan småpratar vi lite och hon ger julklappstips  (bra sådan) men känner att jag inte har tid då jag troligtvis svimmar snart. Underbara personalen! Skulle köpt cigg vid utgången vilket jag hoppade över. Jag måste ut. Jag vill hem! Väl ute så tar jag två djupa andetag och tänder en cigg. En kvinna kommer fram och frågar om allt är bra. Jag tackar vänligt för omtanken och går mot bilen. När jag sitter i bilen funderar jag på kvinnan och det hon sa. Kollar mig i spegeln och inser att jag är klippt likblek med mörka ögon. 

Ignorerar detta och kör över gatan till Ica Maxi. Storhandla.  Packar bilen. Tänker.."står jag fortfarande upp?" Den resan hem var skakis. Om jag bara kunnat ringa någon som kunde komma och köra hem mig och bilen. Men men.. 

Denna "shoppingresa" var bland det värsta jag känslomässigt upplevt. Något som annars ligger mig varmt om hjärtat vart en hemsk upplevelse. Dem detaljer jag kände i både syn, hörsel och doft.. Lite fascinerande men mest läskigt. 

Vad var det frågan om? 

Jag som planerat att färga håret och fixa tvätten och köket innan jag lägger ikväll men det känns inte som att det kommer hända. Jag är helt slut. Att fixa middag känns som att jag lägger ner mina sista krafter på och gör en wok. Maken är inte jätteförtjust i det så jag känner att jag vill passa på medan han jobbar borta. Både han och dottern kommer imorgon. Längtar som 17 asså.

Dags att börja lite smått med maten då kycklingen är fryst.

Tjingeling 

Vafan är ditt/ert problem? Det ligger i ens förälders ansvar att uppfostra sitt/sina barn. Då ingår även tillrättavisning och pekpinnar. Det är när barn får bete sig hur dem vill vi får problem med mobbning osv. Hur (!) kan en förälder anse detta okej? Jag är helt på bloggarens sida ang när någon annan säger till mitt barn. Så länge man gör det med god ton är det kanon. Har dock inte hänt än då jag sköter de där själv, men OM någon skulle anse att mitt barn behöver en tillsägelse av denne, go ahead. Som t.ex. pedagogerna på förskolan som det så fint heter. Dagisfröken föredrar jag. Likaså har lärarna den rätten. Jag är orädd av mig när de kommer till att ställa frågor/ifrågasätta, så en sak kan du räkna med. Du kan behandla mig och min familj på det sätt du anser att du behöver, men om jag tycker nåt, känner nåt eller bara nyfiken vill veta nåt.. så har du mig i nacken. 

Läste även på hennes blogg nånting om att använda avslutet "over and out".. Att det var nån (några?) som inte ansåg att man kunde på ett korrekt sätt skriva så. Fuck you. Jag gör de oxå och inte fan betyder det inte mer än "över och slut på inlägget". Emellanåt tycker jag lite synd om dessa människor som kritiserar henne. För det dem kommenterar.. deras sk åsikt.. Shit pommesfrites asså! Vilka Kötthuve till stolpskott! Ibland asså.. Ibland blir orsaken till existensen av hat, dumhet och orättvisa (osv) något klarare. 

Det andra som tankar cirkulerar kring just nu är döden. Dödsorsak. Läste på fb att en av Idol-killarna avlidit. Sökte och sökte på nätet efter orsak till denna död i så ung ålder. Kunde inte hitta nåt. Aftonbladet mfl har skrivit om att han avlidit men ingenstans kunde jag läsa varför. Frågade en vän om hjälp som är kick-ass bra på att söka.. Det som framkom från olika håll (obekräftat) var överdos. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte i skrivande stund. Egentligen spelar inte dödsorsak någon roll men jag vart nyfiken. När jag dessutom inte kunde hitta det vart jag mer nyfiken, även lite kritisk till den informationen. Jag hade inte gen aning om vem denna grabb var innan jag läste om hans bortgång på fb. Jag kollar inte på Idol.

Sen nyss.. läste jag ett annat inlägg om hans bortgång och läste då även kommentarerna för att kanske få svar på min "varför dog han" fråga. I den tråden var det en tjej som ställde frågan. Yes, tänkte jag. Men tji fick jag. Hon blev attackerad. Det angår inte alla om varför. Min tanke vart "lägg inte ut offentligt på fb om man inte får ställa frågor". Vilket denna tjej även sa men fick svaret att det är bara respektlösa som frågar. 

Say what?!!?

Jag anser inte det respektlöst mot hans nära och kära. Anser du det?

WTF!! 

Klart som fan man får ställa frågor. Är något offentligt får man givetvis ställa frågor. Men man får absolut inte vara otrevlig eller dum. Men att ställa frågan rakt upp och ner "Varför dog han" anser inte jag respektlöst. Över 300 likes fick hon på sin fråga. Hon fråga det många ville. Heja henne! Dock utan svar. Men men.. Han var ju med på Idol så det svaret kommer nog garanterat. 

Over and out :)

Ibland kan vägarna kännas skrämmande. I morse när jag åkte till jobbet ligger vägarna helt öde. Det enda som ljusnar upp vägen är gatlamporna. Resten ligger i mörker. Denna tid på året är inte direkt uppiggande när mörkret faller. Helt öde och knappt någon rörelse. Jag gillar annars både hösten och vintern inkl. mörkret. Tycker att det är mysigt och härligt. Likaså kan vägarna man tar i livet vara skrämmande.. Man älskar sitt liv men vissa detaljer i sitt liv kanske är mindre bra..

Kanske att man blir utsatt för något som får en att må sämre än sämst och man behöver professionell hjälp. Kanske att man mår så pass dåligt att man behöver bli inlagd på sjukhus.

Kanske att man är så sjuk att man måste äta medicin.

Kanske har man en diagnos.. Psykisk diagnos.

 

Psyk.. Psykiatri.. Hur kommer det sig att det finns dem som blir skrämda? Eller bara har negativt att säga? Vad är det som är så hemskt och förskräckligt med psykiatri inkl. allt vad det innebär? Borde ju vara tvärtom. Att det finns en psykiatrisk klinik är något som är fantastiskt, enligt mig. Hur tror du att det skulle sett ut om det inte fanns?

En del som får reda på att jag jobbar på en psykiatrisk klinik ger oftast reaktionen "Skulle jag aldrig våga". Varför skulle man inte våga? Absolut, det kan finnas situationer som gör en lite skitnödig men det grundar sig oftast på osäkerhet. Är man osäker eller okunnig så blir ju situationen läskig eller ohållbar. Gäller ju vilket som jobb som helst. Skulle jag bli inkastad på en förskola utan någon utbildning eller introduktion. Utan information skulle jag inte vet om vilka allergier som finns, vad jag ska tänka på osv så skulle ju det bli ohållbart både för mig, för barnen och för anhöriga. Likaså om jag skulle bli inkastad på ICA utan utbildning eller introduktion. Hur ska man kunna veta vad som ska göras och på vilket sätt. Samma gäller psykiatrin. Att jobba inom psykiatri utan utbildning och introduktion är något som man kan eller ska göra. Men jag har både utbildning, introduktion och erfarenhet. Så för mig, och mina kollegor, så är det inte hemskt. Detta jobb är inte någon skillnad på från annat jobb.

Jag skulle aldrig jobba på ett dagis. Det skulle inte jag klara av men jag är oerhört glad och tacksam för att det finns människor som klarar av det och trivs med det. Utan dem skulle inte jag (och många fler) kunna arbeta. Förstå hur mkt färre barn som skulle födas om det inte fanns dagis. Jag hade väl troligtvis inte haft barn. Tanken att gå hemma i flera år utan arbete.. Nej tack! Förstå vilka problem det hade gett många barn när dem började skolan. Käre värd asså! Om psyk inte fanns.. Hur hade det varit i samhället då? Bara för du tycker något är läskigt och hemskt så betyder inte det att andra tycker det. Det är inte du som sätter normen! Jag älskar mitt jobb och jag hoppas jag stannar här i många år framöver! Psyk tar hand om sjuka människor precis som andra avdelningar gör.. Thorax, IVA, KAVA osv.. Psykisk sjukdom är inte något sämre handikapp än att ha dåligt hjärta eller bruten arm. Alla människor har rätt till hjälp så deras vardag blir så dräglig den bara kan.

BUP.. Vad hade hänt med alla unga som mår skit om inte psykiatri fanns. Självmorden skulle garanterat vara så in i helvete mycket högre än det är idag. Skulle det vara bra?

Sen finns det dem som kritiserar psykiatrin för dem inte tar hänsyn till vad anhöriga säger eller för att dem inte ser hur dåligt någon mår osv osv osv. Man får absolut inte glömma att denna person som enligt dig mår akut dåligt och behöver akut hjälp (oavsett om det är din bror, mamma, make eller granntjejen) kanske inte behöver just akut hjälp från sjukhuset när just du anser det. Den personal som har kontakt med denna person har troligtvis och nästan garanterat gjort en bedömning på hur hanteringen ska ske på bästa sätt. Att säga att man inte orkar hålla på mer eller att man tycker synd om den mamma som måste hålla på med sitt barn dag ut och dag in.. Är inte det lite av ansvaret och skyldigheten man har mot sina anhöriga? Man kan inte kräva hjälp i alla situationer för sin anhöriga för man anser att "man har gjort sitt och vården får ta över". Din tolkning på en situation kan skilja sig från min bedömning av din situation. Alla är vi olika. När en människa fyller myndig så kan man endast gå på den informationen man får av den berörda, faktiska patienten. Spelar ingen roll vad en anhörig tycker, tänker och känner. Och absolut.. Finns något som heter tvångsvård.. Men det kan man inte ta till så fort en anhörig anser att det krävs. Skulle du kunna tänka dig ens hur världen skulle sett ut om anhöriga kunde bestämma över ens vård? Skulle du gilla om en doktor tillsammans med polis kom och hämta dig i ditt hem och låste in dig för en anhörig till dig anser att du mår så pass dåligt att du behöver bli inlagd? Fatta vad stort sjukhusavdelningarna behöver vara då. Nästan så att det skulle vara lika stort som ett större bostadsområde. Per avdelning. Då hade man behövt bygga ett sjukhus så stort att det skulle bli en egen ort. Inte hållbart!

 

Vi alla har perioder i livet där man mår mindre bra. Inte alltid man behöver hjälp från vården. Ofta räcker det med stöd från familj och vänner. Min jobbiga situation kanske inte du anser vara jobbig alls. Ditt jobbiga kanske jag anser är en dans på rosor och du är en bortskämt ego. Så man ska vara väldigt försiktig innan man uttalar sig om någon annans situation. Alla är vi olika men alla är vi människor.

 

Att uttala sig om något utan att vara påläst.. Det är provocerande och kan vara stötande. Därför är det viktigt att man tänker sig för innan man delar med sig av sina åsikter. Känner man att det är viktigt att förmedla vad man själv tycker så kan man försöka ta reda på fler detaljer först. Alternativt påpeka att man inte känner till allt men grundat på det man har så tycker man som man gör. Varför ska detta vara så svårt?

Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att göra som man tänkt/planerat. Tror min "att-göra-listan" är så lång att jag inte kan se slutet på det. 

Ska ärligt skriva en lista på grejer jag vill/ska göra så man faktiskt kan se att man gör nåt av alla dessa viljor man har. Så jag väljer att ha denna lista överst på min lista.

Detta inlägg får räcka med det. För nu tänker jag borsta tänder å allt de där och faktiskt lägga mig. Vilket blir tidigare än i vanliga fall. Meeen ändå inte som jag tänkt.

Tjingeling 

Är det så man ska vara.. Självupptagen jävla bitter***** till människa?? Nej tack säger jag! Men de kan vara bra å veta hur man ska uppföra sig mot andra människor så slipper ens dag fuckas upp helt av idioter. Hade lust att hoppa på stora bilen då hon sucka åt mig.. Lust att klippa till den karl som flina åt mig och gick vidare.. Eller ruska om den kvinna som var tvungen att åka dagis.. Fuck off!

Älskar mitt jobb. Verkligen! Skulle jobbat min sista dag på vikariatet på nyårsafton men har fått förlängt till 31/3-15. Underbart! Det enda jag verkligen inte gillar, kanske t o m kan säga hatar.. är att ena dagen jobba kväll och sen dagen efter jobba dag. För mig är det verkligen vidrigt. Sömnen är nästan obefintlig den natten. Jättedålig natten innan ett kvällspass oxå. Resulterar i att jag ständigt och konstant går runt och är trött.

Sömnen har för mig senaste tiden vart ett problem. Varför har man såna perioder? Logiken över att den den kan variera pga måendet, det fattar jag.. men jag har i normala fall inga som helst problem att sova. Somna var förut något som jag gjorde innan huvudet nudda kudden mer eller mindre. Nu är jag vaken när maken somnar.. Vaknar några gånger på natten.. och sen är pisstrött på morgonen och svårt att gå upp. 

Ja ja.. Nu är rasten på jobbet snart slut. Dags att gå på toa och sen börja jobba igen.

Tack för mig, Hej

Hur mycket mer orkar man när man känner att man inte orkar längre? Hur hanterar man döden? Efter varje situation, oavsett bra eller dålig, ska man ju gå vidare. Sägs att det som hänt är bakom sig och man ska blicka framåt.. Varför finns det då saker som behövs "bearbetas"? Vad är poängen att bearbeta känslor? Varför kan man inte bara låta det vara "bakom sig" och blicka framåt. Om jag har lättare för det än andra.. Gör det mig till känslokall? Och dem detaljer i livet jag varken kan släppa eller acceptera.. Gör det mig till envist ego? 

Läste tidigare ikväll en delning på Facebook angående en 11 - årig pojke som blivit påhoppad av en gång äldre grabbar. Tidigare har liknande händelse hänt en 7 - åring. Jag undrar vart fan vi är på väg nånstans. Det är riktigt skrämmande att sånt här händer. Tvi fan säger jag. När man är barn ska livet leka. Allt vill man och inget vill man. Allt ska man och inget ska man. Det enda man kommer i närheten  av rädsla/skräck ska vara när ens föräldrar kommer på en med bus och svetten lackar och pulsen sticker iväg av nervositet över eventuellt konsekvens. När jag läser såna hemska saker vet jag inte riktigt vad jag känner. Sån frustration att jag fan blir ledsen. Usch!

Denna vecka jobbar jag natt och blivit bortbjuden med familj på middag hos mina svärföräldrar. I tisdags sov min son där (maken jobbade på annan ort och dottern är hos pappa) och innan jag skulle till jobbet bjöd min svärfar på middag. Svärmor var iväg på möten å så. Dem är så underbara att det inte ens går att förklara. Mina barn är inte deras biologiska barnbarn, men det märks inte. Alls! Kanske är en självklarhet.. Men då kan jag upplysa om att det inte alls är en självklarhet för alla.

Jag har läst att en blogg blir bättre om man summerar rubriken med enstaka ord angående innehållet samt att bilder livar upp och ökar intresset. Var så länge sen jag höll på med min blogg att jag kommit ifrån det där med bilder. Jag ska se till att fixa det med bilder. Rubriken är ju inte nåt vidare svårt då det "bara" är att välja ett ord från varje stycke man skriver. På detta sätt hoppas jag även att det blir mindre förvirrande och snurrigt att läsa. Märks med tiden. 

Tack för mig, Hej

Det här med sömn.. Jag är ständigt trött. Så pass till den grad att jag (och min man) ibland tror jag är kroniker. Att jag har en sömn-diagnos. Borde inte vara möjligt att vara såhär trött som jag är. Jag jobbar inom vården och med det yrkesvalet ingår det att arbeta tre skift (tror de heter så), dag, kväll och natt inkl helger. Att blanda ihop olika pass påverkar sömnen. Ja alltså de påverkar allt. Sömnen, aptiten, lusten, humöret osv osv men även ens privatliv och familjeliv. För mig är största påverkan sömnen. Jag ska jobba tre nätter nu med start inatt. La mig sent igår för att vända skapligt. Tror klockan hann bli 01.30. Vakna gånger flera men sista gången vid kockar 10. Det är ju bra sömn. Eller? Huvudet sa mig annat. Smärtan den bultade sa mig att jag sovit på tok för lite. Försökte somna om, men icke. Var tvungen att gå upp då allt vända och vridande i sängen börja göra sitt i ryggen. Min plan var att sova till iaf klockan 11, oavbruten sömn, för att sen lägga mig och vila på em. Istället blev det mindre sömn, en jävla massa vaknande, huvudvärk och lätt ont i ryggen. 

Humöret fick sig en kyss när jag upptäcker att toapapper är slut. Kaffet jag bryggde smaka illa och jag tappa mjölken så golvet vart sprängande vitt. Om jag bara hade somnat om!

 

Läst på olika ställen varierande åsikter ang benämningen, snippa. Egentligen ogillar jag det namnet. Låter.. jag vet inte.. billigt. Förknippar de med snigel. Vet inte riktigt varför men jag gör de. Sniglar är inte direkt ett mysigt djur. Jag äter dem inte heller. När jag växte upp användes "molly". Vilket jag använde när min son växte upp och likaså i början av min dotters uppväxt. Sen förstår ni.. Sen får dotterns pappas kompis barn. Tror närmre bestämt att det är en sk bästis (jo jag vet man säger inte så längre men ni fattar). Hans dotter iaf.. Hon heter Molly. Vafan kände jag då. Vad ska jag nu säga. Kan ju inte kissemurran för molly när dottern har en kompis med det namnet. Aldrig vart ett problem förut. Känner ingen Moĺly. Inte träffat en Molly. Intet hört talas om en Molly, inte i nära relation till mig. Inte lagt nån vidare tanke på det heller. Men nu.. Nu behövdes det ändring. Fråga personalen på dagis.. Fick då lära mig "snippa". Vilket sonen redan informerat mig. Valde dock att fråga personalen då jag antog att dem minsann har koll. Och så.. Nu är det inte "molly" längre. Dock använder jag "pullan " oftare då det är ett mer vänligare ord i munnen.

 

Funderade på förut vilka rum i ens hus bör man prioritera. Om jag "har en stund över" och vill fixa lite hemma.. Vilket rum bör man börja med? Jag gör som jag alltid gjort. Först köket sen hallen, tv-rummet, badrummet och kanske resten :). Det tar ju en bråkdel av tiden man städar inann det är åt helvete igen. Skulle behöva göra köket två ggr om dan för att det saka se it som jag vill ha det. Hur kommer det sig att det blir så (!) rörigt/stökigt så (!) snabbt lixom? För att inte glömma tvätten. Hur i hela helleflundran kan tvätten föröka sig så groteskt snabbt? 

 

Ha en fin dag folks 

 

Jag ska försöka få mig lite sömn inför natten. Wish me luck. Brukar oftast vara kört för mig att sova inför första natten.

 

Tjingeling

Vänner.. Ibland kan man undra vad fokus skulle säga är vän. Vad som krävs för att kunna leva upp det. Inte direkt svårt enligt mig men det finnu tyvärr fler av dem som har svårt med det, vilket är för mig väldigt konstigt. Vad är definitionen på Vän?

 

Att sträva efter perfektion borde vara olagligt. För vad är normalt och vad är perfekt.. Nobody knows! 

Vad är definitionen på perfekt?

 

Borde ta tag i min garderob. Kläder överallt. Ingen ordning. Sortering vore även på sin plats. Sen har vi köket.. Ser ut som ingenting är gjort på väldigt länge. Tvättstugan.. Sortera in kläder på sitt rätta ställe. Hallen.. Skor och allt bråte borde läggas på plats. För att inte glömma resten av huset.. Städning är inte ett bestående resultat. Återkommande syssla och det tar aldrig slut. Perfekt oordning skyller jag på att jag har och tror bestämt att jag börjar med att utforska soffan en stund. Ligga raklång är underskattat och händer inte allt för sällan trots att man är kvinna. 

 

Att vara sig själv är ju det flesta kan skriva under på. Undra om ens egna förklaring på sig själv skulle vara den samma som andras. Alteregot kanske får sig en kyss man sent glömmer. Att leva efter något man anser vara det mest rätta kanske egentligen borde vara en smäll som flyttar en bakåt i tiden?

Vad är definitionen på normal?

 

Att vilja mer är inte att säga att man är missnöjd med det man har. Har klaga på nåt eller nån är inte säga att man är bättre. Men det kan allt för ofta tolkas så. Så slutsatsen är att innan man uttalar något till någon behöver man försäkra sig att denna person är vid gott mod? 

Föräldraskap.. Har nu, i dagarna många, läst olika bloggar, artiklar, trådar osv ang barn och föräldraskap. Kan summera det med -Jag mår fan illa av folk som tror sig veta bättre-

Kan bli så trött på folk som känner (/"vet") att deras sk kunskap är det som gäller. Att komma med pekpinnar, tjocka och långa att det kan klassas som vapen då det skulle kunna ta kål på nån, är för mig ofattbart.

 Spyfärdig blir jag när dessa "know it all" dessutom delar med sig av sina åsikter till den som inte vet bättre. Att trycka ner någon i skosulorna av vad man anser vara det enda rätt kan få mig att vilja kräkas. Dock bara i nån sekund för sen släpper jag det. Men nu har jag plågat mig att läsa om detta om å om igen i flera dagar. Nu bara bubblar jag av åsikter och funderingar.

 

Finns en bloggare som summerar dessa väldigt bra.. Mammamaffian. Vad är deras problem egentligen? Finns ju teorier om att dem människor som ger sig på andra och får andra att må dåligt bär på egna problem. Kan vara så att dessa problem inte kan hanteras och istället för att erkänna detta för sig själv så ger man sig på andra och på så vis slippa tänka på sitt.

 

Vad är det en människa saknar för att inte kunna se sitt eget? Har värderingar att leva efter.. Åsikter att stå fast vid.. Men sen när det kommer till kritan visa sig inte stämma.. Vad saknar man då? Jag vet att man ändras och mognar med tiden.. Men vafan.. Kom igen! Flera gånger på kort tid. En sak om man skiljer sig från när man 10, 15,20 osv. Men när det skiljer månader, veckor.. Har man dåligt självförtroende? Alldeles för godtrogen? Ibland kan man undra asså. Jag tycker väldigt mycket om väldigt mycket. Eller ja.. Jag tycker väldigt mycket om allt. Mesta dels har jag skeptiska och negativa tankar/åsikter. Anser man ska vara kritisk och säga emot. Sen finns det självklart en gräns. Finns gränser i klippt allting. Den gränsen är till betraktaren att dra.

 

 

Orättvisa.. Vem är det som sätter den linjen? När passerar man den gränsen och blir orättvis? Alla är vi som sagt olika.. Om jag tycker något är orättvist, fel, dumt eller va fan det kan vara frågan om.. Vad är det som säger om jag eller du har rätt lixom?

Orättvisa kan ju vara något som baseras på avundsjuka.. Är det fortfarande orättvist? Orättvisa kan grunda sig på vad man vill och vad man får.. Är det fortfarande orättvisa? Orättvisa kan vara att man jämför med någon helt randome.. Är det fortfarande orättvisa?

Vad är orättvisa och vem säger att det är rätt?

 

 

Vad är kriterierna på ens rätt att behandla någon annan illa? När blir det mobbning och varför glor alla medan denna "Ingen" gör något/allt.

Mobbning är ett väldigt laddat ämne som typ alla är emot. Jag anser det väldigt lustigt hur man kan vara emot något men inte göra något åt det. Är då ens åsikt äkta?

Mobbning i förskola, skola, arbete och öppet så förekommer detta hemska beteende. Varför? Stämmer uttrycket "barn är som föräldrarna tillåter" in här? Är det så att ens barns beteende alltid är föräldrarnas fel? För isåfall kommer det många förklaringar/ursäkter till det.

Händer det på skoltid är det läraren..

Händer det på fritiden men jag arbetar är det den andra föräldern..

Händer på aktiviteten är det ledaren..

Händer det hemma hos en kompis är det dennes föräldrar..

Listan kan göras lång.. När ska man faktiskt ta sitt ansvar? Jag undrar när jag hör dessa föräldrar.. -Varför i helvete skaffa du barn-

 

Man kan aldrig göra allt men man kan fan göra något. Vill man så kan man. Det gäller även kvinnor ;) Det är vi kvinnor som är mästarnas mästare på att snacka om andra men vara sämre själv än vad man säger om andra. Lite mer eget ansvar bland befolkningen vore inte fel. Att erkänna om man agerat fel på något sätt. Jag kan vara håd och kantig men jag erkänner när jag har fel. Är bra på att ifrågasätta saker men har jag fel.. Då säger jag det. Uppfostrat min son att inte acceptera sånt han inte förstår. När man inte förstår, finns det ett eget ansvar att ta reda på det. Antingen så bryr man sig och tar reda på det eller så rycker man på axlarna och skiter i vilket.

Oavsett så har man eget ansvar.. Innebär att konsekvensen för något man själv har sagt eller gjort är ens eget. Det går inte att skylla på någon annan. Det kan absolut vara en del av ursäkten så man lättare kan förstå handlingen.. men det är nästn aldrig förklaringen. För man har eget ansvar över sig själv. När man är liten och oerfaren är det föräldrarna som bär ansvar. Det ansvaret lättar lite med åren men försvinner aldrig till 100%.