Sparroweye

Jahopp. Då har jag tid just nu till övers innan jag måste åka iväg. 

En sak är säker.. Jag tänker alldeles för mycket. Sen är det både på gott och ont. Vet inte vilket som överväger det andra. Det jag kan undra över emellanåt är när jag slutade att säga vad jag tycker. Förr kunde jag bara säga saker när det väl var nåt som störde mig. Gnälla var nåt jag tyckte om att göra. Ha åsikter är en av många saker jag är väldigt bra på. Men undra när jag slutade med det. Insåg för ett tag sen att jag inte gör det längre. Jag gör det endast när nån frågar mig nåt. Fast inte ens då säger jag exakt vad jag tänker å så. Vilket är konstigt. Fanns en gång i tiden då jag inte brydde mig vad folk tyckte.. Att jag inte säger vad jag vill längre, innebär det att jag helt plötsligt har börjat bry mig? Eller betyder det att jag har slutat bry mig alls? Kan man sluta bry sig på det sättet?

Finns stunder då jag känner.. "Vem fan orkar?!"

Har varit sjukskriven nu i två veckor för ryggskott. Trodde jag skulle få mer backup än jag fått. Innebär det att jag hamnat på den snälla sidan och inte klagar? Innebär det att jag är för tjurskallig och "kan själv" alldeles för mkt för att kunna be om hjälp? Ibland blir jag bara så ledsen då jag ibland räknar med att saker och ting bara ska ske. Och när det inte sker så känner jag mig sviken, bort prioriterad på något sätt. Jag tycker jag finns för alla andra.. När ska jag märka att någon finns för mig? Känner mer ledsen på sista tiden än jag gjort på extremt länge. Har tidigare burit på mestadels irritation och synpunkter. Nu känner jag mig ledsen och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, och förstår inte varför jag känner så. Kommer låta som en klyscha nu men utan barnen.. Jag är oerhört lycklig över att jag inte kan veta hur jag hade haft det utan mina barn. Dem är regnbågen i mitt liv. Mina egna små stjärnor som alltid kommer lysa för sin mamma. <3 Jag har även min man som jag vet älskar mig något så oerhört! Han skulle göra vad som helst för mig. Men jag säger inget. Varför säger jag inget? Kanske för att jag vet att han redan vet? Vidare vet jag ju oxå att karlar behöver få saker upprepade för sig för att ha de i närmaste minnes-facket så dem kan tänka på det. Men va fan lixom! Å ja jag vet att det där lät lite väl elakt men du kan inte neka att jag har en poäng?!

 

Något annat jag funderat på är hur vissa bara kan lulla fram i livet utan att ärligt tänka sig för. Ta några av dem som jag faktiskt har stöttat och funnits för.. När det kommer till mig så tänker dem inte. Jag är bara människa som oxå kan ha det jobbigt och känna att vardagen kan kvitta. När jag dessutom har uttalat min besvikelse över hur vissa beter sig, hur kommer det sig då att man inte tar till sig? Är det så att man inte bryr sig då? Att man kan vara så nonchalant för egen vinning? Att människan är driven för egen vinst har jag fått erfara i många sammahang.. Många av dessa är inte kvar i mitt liv. Lever fortfarande men är inte delaktiga i mitt. Endel har jag sagt ifrån i klarspråk och några har jag bara slutat höra av mig till. Att dessa sk vänskapsrelationer kunnat upphöra pga inga samtal, sms eller mail från mig är fortfarande ett stor suck från mitt håll. Tack för den passningen lixom!

 

Det finns stunder då jag verkligen och hjärtligt ångrar att jag itne flyttat hem igen. Ångrar inte flytten hit och kommer aldrig ångra mig heller.. Men ibbland känner jag bara en sån tyngd över att jag bor så långt från vissa människor i Sthlm. Jag vill verkligen bo där. Inte i smeten och inte i den större förorten.. Och nej jag kommer inte flytta dit. Min vilja att bo här i Linköping är större. Men ibland är känslorna över att inte bo där uppe så kraftiga att det gör mig ledsen. Ångesten att jag inte kan vara mer till hands för en del, gör mig frustrerad emellanåt.

 

Jobbsituationen.. Den tänker jag inte ens prata om mer än att säga att jag inte trivs med arbetsliv men vet inte hur jag ska ta mig ur det till något annat. Att ta mig till ett annat plan lixom. F-an säger jag bara! Enough said!

 

Undra om jag skulle testa några dagar att bara lätta på hjärtat och se hur mycket starkare min relation blir till folk...? Eller se vilka det är som flyr..? Ärlighet har varit övervägandes folks svaghet och därför är min relation inte så jätte bra till vissa. Dock har jag inte många av dem vännerna kvar. Att behöva tänka hur man beter sig och vad man säger hela tiden.. Är väl inte ett ärligt sätt? För att en relation ska fungera, vare det är ett vänskapligt eller kärleksförhållande så måste man vara sig själ. För hur kan den andre parten älska och uppskatta mig för mig om jag inte är mig när man umgås.

 

Som ett slut på detta långa svammel inlägg.

Jag upplever samhället som falskt. Man kan inte säga vad man vill. Må som vill eller se ut hur man vill utan att folk ska trampa på en. Nu har jag inte det problemet, mig veterligen, men ser andra som har det som ett problem. Tycker det är skamligt att folk ska ha så mkt åsikter om andra och deras än dem tar hand om sig själv och sitt.

 

Enough said!