Sparroweye

Jag vill börja med att säga att tidigare när jag var bitter över att mina vänner alltid vill ha nåt från mig.. Det var exakt endast pga bitterhet. Jag tycker inte så egentligen. Vill bara förtydliga det. Varför? Jo för jag anser att frågar man inte så vet man inte. Frågan är fri och svaret valfritt. Vill man inte nåt så säger man ifrån. Det är så att jag är för snäll och kan ibland inte säga nej. Jag vill ju hjälpa till så gott jag kan och när jag då får frågan om jag kan göra nåt som är för mig enkelt så är det klart att jag vill hjälpa till. Det är bara det att ibland känns det som att det blir för mkt. Det var därför jag gnällde lite om det. Jag får helt enkelt säga ifrån om det blir för mkt. Gör jag inte det så är det ju mitt problem lixom. Jag älskar mina vänner. Allihop! Sen finns ju dem som jag inte gillar och inte vill hjälpa men dem är inte mina vänner och dem ber mig inte om nåt.

 

Nuuuuuu...!! Nu måste jag berätta om mina köp igår! Köpte för första gången smink till normalpris. Det vart väldigt dyrt för väldigt lite men det var det värt. Köpte Clinique grejer.

BB cream, super bra verkligen. Sminkborste till det. Kanon!

Chubbystick, helt underbar!
Sen fick jag en gåva, Blushing blush powder. Läppstift. peach pop. High impact mascara. Ögonkräm. En dagkräm och en ansiktsskrubb samt en sminkväska.

Jag älskar mina grejer! Kommer garanterat att köpa mer när det är slut. Det jag kommer köpa till är fler borstar i samma märke. Det kostar en del mer än andra liknande produkter. Men som denna kvinna sa till mig (inte ordangrant) Man betalar för resultatet och detta ger bäst resultat på dig. Hon var riktigt bra och lyckades ta fram färger som föll mig i smaken. Likaså läppglans, perfekt! Hon kunde verkligen sina produkter. Jo jag vet, hon har utbildning på detta.. Blir bara fascinerad. Som min kusin.. Hon är sjukt grym på att sminka å styla.. Själv tycker jag det är svårt. Men med dessa produkter jag köpt och fått så kommer jag bli bättre!

 

Dags att ta en sista kopp kaffe innan det är dags för sonen att komma till skolan!

 

//just me

Jag har just kollat på ett avsnitt av CSI på Kanal 5. Det har fått mig lite smått upprörd och gamla tankar kommer tbx. F-an asså. Ibland ångrar jag att jag börjat kolla på tv igen. Men iaf..

Jag fattar inte hur någongs frånvaro kan göra så ont. Hur kan en människa göra en ont genom att INTE finnas hos en lixom. Jag tycker det är fruktansvärt illa !!!

Vare sig personen är död sen många många år eller om det är en person man bara inte har i sitt liv.. Hur kan det gör ont? H U R  kan man uppleva smärta pga människors frånvaro??

 

Kommer man aldrig att kunna släppa det och bara gå vidare? Vad är det som ska vara så svårt att inse lixom så man kan gå vidare i livet??

 

Ibland blir jag så ledsen på mig själv som känner denna smärta. Ledsen på att vara ledsen! Den form av ledsamhet är den värsta.

 

 

WTF!

 

Ibland asså...............................................

Jag får ofta höra från vänner när jag ringer.. Skickar sms.. eller meddelande.. att dem saknar mig som f-n. Verkar som att "Jag saknar dig" är lika självklart att säga som "Allt bra?". För jag tror det bara är BULLSHIT! För saknar mig SOM FAN så hör man väl av sig till denna person? Initiativ till att ses? Skickar ett ynket sms nångång ibland? Skriva "Hej" på FB?

Lixom WTF! Varför säger folk saker dem inte menar? Varför inte bara hålla käft lixom. Detta får en att vilja höra av sig något mindre. Samma sak som dessa vänskaper som alltid ska ge nåt. Vad hände med att bara låta Therese komma å ta en kaffe/te och sen leave it fuck alone!??!! Kan du. Vill du.. Lugnt om vi.. Har du lust.. Medan du ändå.. Återigen.. WTF! Även detta får en att vilja höra av sig något mindre. Tänker inte folk på hur man beter sig och vad man kräver av nån?? Jag ställer gärna upp.. Det är inte det som detta handlar om. Utan det är att det ska vara nåt VARJE gång. Å sen när det kommer till mig, att jag vill prata, så hinns det inte med för att denna ska spy ut allt som hjärnan kommer över. Man börjar lite.. Men blir överkörd av dennas trubbel. WTF! Jag pratar sällan om mitt och startar lite försiktigt så jag kommer inte till själva poängen direkt. Men det ska inte spela nån roll om du fråga mig. Vänner ska väl lyssna på vad jag säger? Borde väl känna mig bra nog att kunna fatta? Eller är jag verkligen så svår att känna som det sägs? Är det bara jag som anser att jag inte alls är komplicerad? Att jag fungerar på samma sätt som alla andra. Det som skiljer mig från mängden är att jag är ärlig.

DOCK så ska jag erkänna att jag faktiskt gjort vissa saker på sista tiden fast jag inte vill. Har gjort det denna polers bett om.. Tagit åt mig hur denna inte kan se, missat helt å totalt, att jag inte alls är upplagd för att göra en massa tjänster då det enligt mig är uppenbart att jag inte mår tiptop. Sen kanske inte mina sk problem är lika "stora" som den andres.. Men man kan ju inte jämföra dina problem mot mina lixom. Alla tar vi saker olika! Men för mig är mitt sk problem stort nog för mig.

 

Vidare...

 

Att man slutat försöka innebär inte nödvändigtvis att man gett upp! Kan handla om så mkt mer. Man kanske har accepterat? Laddar batterier innan man tar tag i det igen? Kommit på en lösning som inte går att åtgärda just nu?

 

Att välja att göra något innebär inte att man prioriterar bort annat! Får jag frågan om en träff med nån och tackar nej. För att senare samma dygn kanske kaffa med en annan handlar inte om att jag i det tillfället valde mellan dessa två. Samma sak här.. Kan handla om andra saker.. Personen ifråga kanske behövde mig just då? Denna kanske bor närmare? Jag kanske inte kunde tidigare och när jag väl kunde igen vart detta slutsatsen utan att tänka på några andra detaljer?

Saker och ting har fler färger än svart vitt lixom. För att saker inte är på det sättet innebär inte att det logiskt och automatiskt är på det andra sättet. INTE antingen eller! Det är ju upp till betraktaren att göra en bedömning och vi kanske inte ser på saker på samma sätt. Eller hur?

 

Sen har jag funderat varför folk skriver negativa/dåliga statusuppdateringar på FB
 och sen inte svarar på frågor nån ställer om vad det handlar om. Svaret blir något i stil med "vill inte ta det öppet här på FB kan ringa dig sen" alternativt "vill inte ta det öppet här på FB, skriv i chatten". Lixom.. Varför ens skriva nåt alls om man inte vill ta det på FB? Det är skapligt offentlig och opersonlig sajt lixom. Hum..??

 

What ever! Nu är det dags för te!

 

Tjingeling!

Jahopp. Då har jag tid just nu till övers innan jag måste åka iväg. 

En sak är säker.. Jag tänker alldeles för mycket. Sen är det både på gott och ont. Vet inte vilket som överväger det andra. Det jag kan undra över emellanåt är när jag slutade att säga vad jag tycker. Förr kunde jag bara säga saker när det väl var nåt som störde mig. Gnälla var nåt jag tyckte om att göra. Ha åsikter är en av många saker jag är väldigt bra på. Men undra när jag slutade med det. Insåg för ett tag sen att jag inte gör det längre. Jag gör det endast när nån frågar mig nåt. Fast inte ens då säger jag exakt vad jag tänker å så. Vilket är konstigt. Fanns en gång i tiden då jag inte brydde mig vad folk tyckte.. Att jag inte säger vad jag vill längre, innebär det att jag helt plötsligt har börjat bry mig? Eller betyder det att jag har slutat bry mig alls? Kan man sluta bry sig på det sättet?

Finns stunder då jag känner.. "Vem fan orkar?!"

Har varit sjukskriven nu i två veckor för ryggskott. Trodde jag skulle få mer backup än jag fått. Innebär det att jag hamnat på den snälla sidan och inte klagar? Innebär det att jag är för tjurskallig och "kan själv" alldeles för mkt för att kunna be om hjälp? Ibland blir jag bara så ledsen då jag ibland räknar med att saker och ting bara ska ske. Och när det inte sker så känner jag mig sviken, bort prioriterad på något sätt. Jag tycker jag finns för alla andra.. När ska jag märka att någon finns för mig? Känner mer ledsen på sista tiden än jag gjort på extremt länge. Har tidigare burit på mestadels irritation och synpunkter. Nu känner jag mig ledsen och ensam. Jag vet att jag inte är ensam, och förstår inte varför jag känner så. Kommer låta som en klyscha nu men utan barnen.. Jag är oerhört lycklig över att jag inte kan veta hur jag hade haft det utan mina barn. Dem är regnbågen i mitt liv. Mina egna små stjärnor som alltid kommer lysa för sin mamma. <3 Jag har även min man som jag vet älskar mig något så oerhört! Han skulle göra vad som helst för mig. Men jag säger inget. Varför säger jag inget? Kanske för att jag vet att han redan vet? Vidare vet jag ju oxå att karlar behöver få saker upprepade för sig för att ha de i närmaste minnes-facket så dem kan tänka på det. Men va fan lixom! Å ja jag vet att det där lät lite väl elakt men du kan inte neka att jag har en poäng?!

 

Något annat jag funderat på är hur vissa bara kan lulla fram i livet utan att ärligt tänka sig för. Ta några av dem som jag faktiskt har stöttat och funnits för.. När det kommer till mig så tänker dem inte. Jag är bara människa som oxå kan ha det jobbigt och känna att vardagen kan kvitta. När jag dessutom har uttalat min besvikelse över hur vissa beter sig, hur kommer det sig då att man inte tar till sig? Är det så att man inte bryr sig då? Att man kan vara så nonchalant för egen vinning? Att människan är driven för egen vinst har jag fått erfara i många sammahang.. Många av dessa är inte kvar i mitt liv. Lever fortfarande men är inte delaktiga i mitt. Endel har jag sagt ifrån i klarspråk och några har jag bara slutat höra av mig till. Att dessa sk vänskapsrelationer kunnat upphöra pga inga samtal, sms eller mail från mig är fortfarande ett stor suck från mitt håll. Tack för den passningen lixom!

 

Det finns stunder då jag verkligen och hjärtligt ångrar att jag itne flyttat hem igen. Ångrar inte flytten hit och kommer aldrig ångra mig heller.. Men ibbland känner jag bara en sån tyngd över att jag bor så långt från vissa människor i Sthlm. Jag vill verkligen bo där. Inte i smeten och inte i den större förorten.. Och nej jag kommer inte flytta dit. Min vilja att bo här i Linköping är större. Men ibland är känslorna över att inte bo där uppe så kraftiga att det gör mig ledsen. Ångesten att jag inte kan vara mer till hands för en del, gör mig frustrerad emellanåt.

 

Jobbsituationen.. Den tänker jag inte ens prata om mer än att säga att jag inte trivs med arbetsliv men vet inte hur jag ska ta mig ur det till något annat. Att ta mig till ett annat plan lixom. F-an säger jag bara! Enough said!

 

Undra om jag skulle testa några dagar att bara lätta på hjärtat och se hur mycket starkare min relation blir till folk...? Eller se vilka det är som flyr..? Ärlighet har varit övervägandes folks svaghet och därför är min relation inte så jätte bra till vissa. Dock har jag inte många av dem vännerna kvar. Att behöva tänka hur man beter sig och vad man säger hela tiden.. Är väl inte ett ärligt sätt? För att en relation ska fungera, vare det är ett vänskapligt eller kärleksförhållande så måste man vara sig själ. För hur kan den andre parten älska och uppskatta mig för mig om jag inte är mig när man umgås.

 

Som ett slut på detta långa svammel inlägg.

Jag upplever samhället som falskt. Man kan inte säga vad man vill. Må som vill eller se ut hur man vill utan att folk ska trampa på en. Nu har jag inte det problemet, mig veterligen, men ser andra som har det som ett problem. Tycker det är skamligt att folk ska ha så mkt åsikter om andra och deras än dem tar hand om sig själv och sitt.

 

Enough said!

Inser när jag läser igenom massa inlägg gjorde av mig själv att det är väldigt mycket jag inte skrivit om. Funderar på att börja om med bloggandet. Vet bara inte hur jag ska göra. Eller vilken av alla bloggar jag ska använda. Samtidigt som jag inte vill börja om för mina gamla inlägg har ju ett värde dem oxå. Knepigt!

 

Vill ju egentligen ha en blogg där jag skriver om mina tankar, funderingar och känslor. Det finns tankar å känslor (mm) som man inte pratar om. Vet inte exakt varför.. Det är som att det är förbjudet och man borde skämmas. Men ska inte skämmas över sig själv. Stor skillnad på tex tanke och handling. Att uttala en tanke, fundering eller känsla säger mycket om hur man mår. Hur man har det i sitt liv vid just den sekunden. Jag tycker den är intressant. Säger man den inte medan man har den så kan man inte berätta exakt hur man upplevde det.

 

Anledningen att jag vill börja om är att jag vill ha en där jag är anonym. Det är lättare att nå fram till folk om dem inte vet vem man är. För så fort man vet vem som skriver saker är det lättare att få förutfattade meningar, fördomar eller bara tänka.. "vem är hon att prata om det där".. Eller liknande..

Jag är lyckligt gift och har två barn.. Men bara för man har allt det där så finns det andra faktorer som spelar in hur man mår. Jag vill tex väldigt mkt. Jag vill ha mycket.. Jag vill göra mkt.. Jag vill jag vill jag vill jag vill.. Har åsikter om allt. Mesta dels är det negativt. Men jag har iaf. När det kommer till andra är jag väldigt snabb att komma med en positiv lösning. Jag älskar att grubbla på saker och älskar att diskutera. Men blir lite smått upprörd om personen jag pratar med inte är beredd att se de från fler håll då jag gärna diskuterar från olika vinklar. Men om jag pratar om tex "ditt problem" då funkar de ju inte så.. Då handlar det om dig och vi håller det där. Utan det jag menar är om det är nåt jag vill prata om.. Prata mkt om. Låt säga att jag vill åka luftballong.. Då ska vi kunna prata om det på olika sätt. Hänger ni med? Haha! Mkt svammel..

 

Aja!
Ville bara skriva några rader om att jag läst igenom många av mina inlägg och de lever inte upp till vad jag vill att denna blogg ska användas till. Eller... Jag kan helt enkelt börja använda kategorier så kan jag ha denna blogg till vad som helst. Hum..!? Tåls att tänka på. Nackdelen med det är ju att man måste sätta ord på vad det är man vill få fram.
Men men.. Blir nog bra.

Nu ska jag hämta sonen på skolan å ska vi ha det najs idag. Hoppas bara att han gillar mina planer =)

 

Tjingeling