Sparroweye

Allt för ofta undras det vad meningen är. Det finns många svar på det. Behovet att ha en mening är skrämmande. Att hitta ett svar som är tillfredsställande nog att kämpa för är inte alltid så lätt. Motgångarna man upplever kämpar emot ens egna kamp. Blir då motgångarna fler än man hinner hantera så kan mörkret bli så påtagligt att synen försvinner och man känner sig förlorad i sitt upplevda mörker. Det är i detta mörker det är väldigt viktigt att inte glömma bort sig själv. Vem man är. Även fast det är en otröstlig mening så är det sant, man är bara en i världen men för (minst) någon är man hela världen. Inte alltid lätt att kämpa vidare när man upplever djupt mörker men det blir bättre. Man är härskaren över sitt egna liv. Man är aldrig ensam. Att be om hjälp är inte alltid lätt. Att behöva hjälp är inget att skämmas över. Alla behöver hjälp. Alla. Att prata med dem som ligger en varmt om hjärtat kommer man oerhört långt på. Jag kommer alltid finnas för mina nära och kära. I hjärtat vet jag att även dem finns för mig.

När mörkret tar synen behöver man hjälp. Sträck ut handen och våga lita på dig själv. Det är du värd!

Denna jag-bubbla som vissa människor anser vara verkligheten är jag så less på. Less som ledsen. Hur klarar man ens av det lixom. Är det så att en människa inte kan ändra sitt tänkande och sina prioriteringar? Jag kan inte förstå hur en del människor inte kan tänka ett steg längre där andra sätts före. Att sätta sina barn före är en självklarhet enligt mig. Dem som har svårt att sätta barn före, W H Y ?

När man arrangerar nåt för flera personer än sig själv och sin familj, hur kan man inte tänka på allergier osv?

Jag undrar.. Hur kan man veta att ett beslut är bra, utan att behöva testa. För då är det ju lixom försent. Då menar jag inte dem beslut man är säker på. Utan jag menar dem beslut man inte är säker på. När man är osäker och beslutsångesten träder in. Eller när man ena stunden är säker för att sedan andra stunden vara säker på motsatsen. Eller när man inte kan bestämma från början. Beslut. Kan vara stort i små situationer. Exempelvis husköp.. Att flytta till hus och allt (!) vad det innebär. Det är stort. Det är enormt. Att ångra nåt sånt är väldigt krångligt och jobbigt.

Skaffa barn.. Inte direkt ångerrätt på det. Då menar jag inte den där ånger dem flesta, eller typ samtliga, föräldrar tänker nångång eller fler vid jobbiga nätter eller när barnen spyr ner hela hemmet eller bajsat ner hela sig själv och köket. Giftermål.. Visst absolut. Det går att skiljas. Inte direkt gjort i sten. But still. Resten av livet.. 

Jag syftar alltså på den riktiga bulletproof ånger. Jag brukar säga att om man velar betyder det oftast nej. Stämmer det på riktigt? I alla lägen? 

Låt säga att jag funderar på att köpa ny bil.. vet vad jag vill ha för detaljer osv men kommer inte till skott för jag velar en BMW och en Saab.  Betyder det att jag inte vill ha en ny bil? 

Åka på en resa.. Kommer inte till skott att boka en resa. Betyder det då att man inte vill?

Att inte komma till skott med saker och ting, är det ett samarbete mellan hjärna, magkänsla och vilja? 

Eller finns det en bakomliggande orsak till att man inte tar beslut?

Allt är relativt. Jobbigt ibland då det går att analysera sönder alla detaljer. Jag funkar ju lite så att har en mening. En betydelse. Då allt är relativt kan man finna vilket svar man vill men så småningom vet man syftet. När man känner det.  Kan ta tid men det kommer. Handlar om hur mottaglig man är. Tror jag.. eller.. 

Äh. What ever.

Over and out

Känslor är bra grejer. Att kunna känna är bra. Men när känslor, negativa känslor, uppkommer blir det oftast hinder för något. Kan vara relation med vän.. En arbetskamrat.. En situation i sin helhet.. osv.. Oavsett vad det berör är det knepigt att ta sig ur det. Allt varken vill man eller behöver man prata om. Vissa saker behövs bara accepteras. Sen gå vidare. Komplicerat blir det när det involverar en annan person. Framförallt när man är oense. Eller bara nån känsla som blockar. Ena parten kanske anser att det bara är att gilla läget och gå vidare medan den andre parten vill prata om det. Gärna ingående. Oftast är det så i ett förhållande. Iaf i mitt. De mesta vill jag prata om. Gärna allt. Detaljerna kan variera men att man nuddar ytan på allt. Så funkar det ju inte. Finns även vissa saker jag inte pratar om. Förluster.. Det är inget samtalsämne utan något man accepterar och försöker gå vidare ifrån/med. Oavsett om förlusten är pga dödsfall eller skilda åsikter. 

Eller ja.. Jag skulle väl egentligen kunna säga rent krasst att när det kommer till det privata så det mina bekymmer/problem, alltså min ensak.

Sen hjälper jag gärna till med andras issues. 

I helgen är Alla Hjärtans Dag. En dag jag anser borde tas bort från kalendern. Idiotiskt hittepå tycker jag. Men men.. nu kommer den inte försvinna så då får man leva med det. Detta år har jag sagt till mig själv att jag ska ägna denna dag till barnen. Har lyckan att ha sonen hemma denna helg. Så jag ska kolla över vad som visas på bio. Kanske blir det middag oxå. Åtminstone fika. 

Over and out 

Tjingesvejs 

Idag ska jag jobba natt 1/2. Egentligen är det tre nätter men natt 3 har jag ledigt för att resa upp till Sthlm. Men istället för att åka upp till min mamma och sova väljer jag att tillbringa natten hos min syster. Saknar henne och hennes son väldigt mycket. Behöver prata om nåt som inte ingår i min vardag så en natt hemma hos henne blir perfekt. Nosa och gosa bebis är nåt jag känner jag behöver. På fredag ska jag få träffa alla mina kusiner, fastrar och farbröder som kommer närvara. Även andra goa människor. Fredagen som närmar sig känner jag av mer och mer. Spontana känsla när jag tänker på fredagen är -jag vill inte-. Det är rädslan som talar. För jag vill. Det som jag inte vill är att acceptera att det faktiskt är sant som inträffat. Har svårt att tala om det. Berätta för en kompis igår vad som hänt och kvällen bestog av att jag mådde dåligt. Som alltid när jag pratar om mig. Pratar jag om sånt som är privat och enligt mig själv "hemligt", mår jag alltid dåligt på kvällen. Varför det är så vet jag inte. Jobbigt som fan är det iallafall. Nyligen fick en av mina kusiner stroke. Det är hennes begravning jag ska på. På fredag äger det rum.

 

Hon fanns där för mig när jag hade det tufft. Hon var den enda som jag kunde prata med utan att må dåligt på kvällen. En underbar person som är alskad av alla som träffat henne. Räckte med en träff så var folk fast i henne. Alltid glad och positiv. Hennes värme och kärlek skulle hon inte behöva uttala egnetligen för den både kände man och såg. Den stöttning och hjälp jag fått av henne går inte att uttala. För oavsett hur mycket jag skulle försöka förklara det skulle det inte vara tillräckligt. 

 

Fredagen skrämmer mig. En liten del av mig önskar jag kunde vara som mitt gamla jag. Bara för 24h. Bara hela fredagen. Sen kunde jag återgå till den jag är idag. Att det skrämmer mig, skrämmer mig ännu mer. 

Begravningen jag var på för närmare 20 år sen.. Den personens frånvaro har jag ännu inte accepterat. Hur kommer jag kunna gå vidare med detta? För hur kan man acceptera att en människa inte längre finns i den verklighet man lever i? 

Jag vet att man kan trösta sig  med att personen alltid finns kvar omkring en och ser en osv osv osv. Men jag tror inte på det. 

Att livet inte är en dans på rosor, det kan nog varande levande skriva under på.

Livet går upp och ner.

Ibland känns det som att livet går ut på att kämpa.

Ibland känns det värdelöst och orättvist.

Ibland ifrågasätter man livet.. Söker efter meningen. Finns det alltid en mening?

Allt hemskt man upplever.. Är det meningen?

När man förlorar någon.. Är det meningen?

 

Ibland känns det som man lever under förållanden man jämför med livets baksida. Jag skulle våga påstå att livets baksida är döden. När man förlorar någon pga dödsfall.. Hur kan man se det på ett positivt sätt? Har denna varit sjuk kan det vara en enkel tröst. Men när en frisk person dör.. Vad har man då för enkel tröst att luta sig på. Det enda som finns då är att livet har bara ett slut, och för vissa kommer det slutet på tok för tidigt. Vad ska man göra av alla sina frågor?

Personligen rekommenderar jag att prata. Att prata om allt underlättar väldigt mycket. Men såna som mig då..? Som inte gärna pratar hej vilt om sånt som ligger för nära, vad gör vi? Prata om det jobbiga och hemska på mina villkor är alldeles för sällan för att ens vara i närheten för att förknippas med bearbetning. När man inte är villig att prata om vissa saker, hur går man vidare? Att bara samla det och grotta i det ibland hjälper inte. Inte alls faktiskt. I värsta fall ger det ångest att man pratat om det. Ångest för att den man pratat med känner till det. 

Så HUR ska man komma vidare när någon man bryr sig om dör?

 

Livets baksida.. Döden! Fuck döden säger jag. Det är orättvist! Ja, jag utgår från mig själv. Min egoism säger att när döden tar någon jag bryr mig om är det orättvist och fel. Finns inga som helst svar på varför. Orsaken till dödsfallet finns, men inte varför det inträffa.

 

Jag hatar att förlora! Är en dålig förlorare. Oavsett! Och förlora en människa.. Omöjligt att resa sig hel igen! Man förändras. Jag förändras. På något sätt. Inte nödvändigtvis till det sämre.. Men man förändras när man går igenom faser i livet. Och jag försöker så gott jag kan att intala mig att förlora någon är en fas som går över. Att man snart kommer kunna acceptera och move on lixom. För inte är det meningen att man ska älta grejer. Jag ogillar när andra ältar och jag kommer inte börja. Definitivt inte någons bortgång!

 

Hatar livets baksida!

Alltså det här med att vara positiv när det kommer till andra människor är inte alltid så lätt. Många gånger som jag tänker "Seriöst människa" eller "allvarligt människa". Människa är alltså utbytt för namnet. Tänker alltså på personens namn efter "Seriöst" eller "allvarligt" Ex; Seriöst Therese/Allvarligt Therese. Kan ibland bli så irriterande förvånad över folk att det är irriterande att jag fortfarande kan bli det. Trots, att tillägget oftast är "Förvånar mig inte". Otroligt asså. Jag fattar inte alla gånger (eller ja.. snarare sällan) hur en människa är skapt och fungerar. Syftar då inte på anatomin utan hur funktionen av samarbetet på hjärta/själ/härna. Ännu värre blir de för mina tankar om denna person dessutom är förälder. Jag anser ju att så fort man blir förälder så försvinner ens sk rättighet att tänka på sig själv. Barnet/barnen kommer alltid först. Alltid! Varför finns det folk som har så svårt med det? Är det inte en självklar självklarhet?

Att ens barn blir tillsagd av en annan människa är inte en pik till dig som förälder utan det är en hjälp till dig som förälder. Självklart spelar det roll hur denna person agerar, men oftast iaf (iaf i min förhoppning) så är det av välmening från denna person. Man säger inte till ett annat barn med syfte att pika föräldern. För det skulle man kunna göra på andra sätt om det skulle vara målet.

 

Vidare förvånar jag mig över hur andra hanterar när man säger sin åsikt angående ett ämne denne själv har tagit upp. Om man inte vill höra vad andra har att säga.. Säg inget själv! Och skulle man vara mottaglig för vad andra har att säga så ska man inte bli upprörd och känna att man måste försvara/förklara/ursäkta sig. Större fråga är väl egentligen.. Varför bryr folk sig vad andra tycker och tänker? Om jag vill göra nåt.. Om jag vill ha vissa kläder.. Om jag vill sminka mg på ett sätt.. Osv.. Vill/gör man inte det för sin egna skull? Eller borde jag göra allt för andra? Klä mig som modet säger, för att smälta in? Använda senaste doften, för att smälta in? Fuck no! Jag är som jag är då det redan finns så många andra!

 

Jag trodde att jag skulle dö på vägen hem från jobbet igår morse. När man är på väg att åka över järnvägen och en meter innan man kommer fram så börjar det blinka rött och låta som satan, då jävlar stannar livet upp och man kollar efter tåget direkt, igen. För det har man redan gjort när man närmade sig. Ser fortfarande inget tåg och man åker över med ett hjärta man verligen känner att man äger. Jag skulle inte för allt i världen hunnit stanna om jag så skulle tvärnita. Men fyfan vad det kändes. När jag sedan åkte till jobbet på kvällen igår var jag nervös när jag närmade mig järnvägen. Likaså när jag åkte hem imorse. Vägen strax innan jag vet att järnvägen kommer börjar hjärtat slå och kroppen ökar i grader. När jag nästan är framme ser jag att det redan är rött och det står redan ett par bilar där. Usch! Tänk så lätt man blir "rädd" för  något. Nästan läskigt vad lätt. Jag undviker det inte då jag inte har något val. Eller ja.. Jag kan ju åka en väldans omväg till obbet för att undvika järnvägen. Men, mest inte. När jag satt i en buss som gled sakta av vägen för ånga år sen så satte det spår. Är fortfarande nervös över det. Hoppas inte detta sätter sina spår allt för länge. För detta är ju nåt som jag behöver göra regelbundet, flera gånger i veckan.

Så många gånger mitt hjärta har fått jobba denna vecka pga någon form av rädsla.. Känner mig som en levande död?

 

Att jobba nätter har tidigare varit det bästa arbetspass jag vet. Den senaste tiden har dessa nätter bara plågat mig. På många fler sätt än tröttheten. Förr var jag som piggast när jag jobbade nätter. Kanske har det med åldern att göra? Inte för att jag tror på det för en sekund, för då sa jag ha "åldrats" i kroppen bra mycket senaste året. Det so dock är värst är att jobba kväll ena dagen för att dagen efter jobba dagtid. Ha fler såna pass på samma vecka.. Det är något som verlkigen kan knäcka ner kroppen.

 

Nu är det dags att fixa middag så jag kan njuta lite av kvällen innan jag ska brumma till jobbet, via järnvägen.

 

Tjingeling

Denna vecka har hittills endast givit mig (när de kommer till min hälsa) ont i magen och dåligt med sömn. Då maken jobbar på annan ort denna vecka är jag ensam. Vilket resulterade i att barnen sovit hos svärföräldrarna. Som i sin tur resultera i mkt flängande för oss. Dem sover där, jag jobbar. Det är i skolan, jag sover. Vi är hemma ett par tre timmar för göra om det igen. Åka dit, stanna en stund, jobba, köra dem till skola, sova, hämta dem, åka dit, stanna en stund, jobba, köra dem till skolan osv osv. Mån-tors. Denna sover vi hemma. Tog med mig barnen igår kväll sen la vi oss i min säng och hängde ihop en stund innan de va sova dags för dem. Jag somna ovaggad oxå. Dock nu vaken. Men jag kommer få några timmar till. Dessa timmar är för mig bonus. Så jag anser att det är vinst på alla sätt. Mys med barnen är värt allt! Dem är mina guldklimpar! Mina älskade små hjärtan! Att bli förälder är det bästa jag gjort och jag älskar det. Väldigt tufft och känslosamt många gånger men det ingår.  Det handlar om hur man hanterar det. 

Med det skrivet så ska jag se till att somna om.

Natti

Har jag bara för höga förväntningar och alt blir mycket bättre om jag bara sänker dem lite? Eller det skulle nog krävas att jag sänker ner det ganska rejält. 

Hur kommer det sig att man siktar så högt?

Tvivlar på att det finns någon som kan svara på det. 

Förväntningar är egentligen inget att leka med. Jag kan känna besvikelse över små grejer.. 

Har maken varit hemma hela dan och jag kommer och ingenting är gjort.. not so good.

Ska jag prata med någon ang något planerat och denne är ikte tillräckligt påläst.. not so good.

Gör kollegor inte som dem ska.. not so good.

Kanske inte jag heller gör alla gånger.

Har jag inte gjort det jag tänkt.. not so good.

Missar jag nåt när jag ex är i affären.. not so good.

Minns jag inte.. not so good.

Mitt perfekta minne fungerar inte som det ska och har inte varit så bra senaste åren.

Får jag inte presenter.. not so good.

När man fyller år ska man bara få det. Julafton ska man bara få nåt.

Får jag inga överraskningar.. not so good.

Hatar dem. Men det är bevis att den andra bryr sig. 

Saknar hur saker och ting har varit. Väldigt mycket. Så det gör ont emellanåt. Bara gilla läget. Går inte att göra nåt åt det. Men ändå.

Saknar saknar saknar saknar saknar

Not.so.good

Trots tröttheten kan jag inte sova pga det dåliga samvetet mot min familj, inkl svärisarna. Dem hjälper till mer än gärna när de kommer till mina barn. Det är för dem endast bonus barnbarn men ändå vill dem gärna och ofta hjälpa till. Dock blir de inte lika ofta som dem kanske skulle vilja pga mig. Jag klarar de inte. Jag gillar inte barnvakt. Oavsett om det är mina fantastiska svärföräldrar eller min underbara make. Funkar inte. Känner stress, ångest och dem å liga samvete. Till den jävla grad att det påverkar min sömn. 

Min dem å lig tortera gillar fritids. Hon har roligt med barnen och trivs med personalen.. Så varför jag har vissa problem med att hon behöver vara tills efter kl 15 är för mig högst oklart. Mellan nätterna behöver jag sova till tidigast kl 15. Har alarm på 15. Men det alarmet tjuter då är jag redan uppe och mer eller mindre klar redan. Idag hämta jag henne 15.20. Är så trött så ögonen svider.  Var dock värre imorse och då mådde jag även illa. 

Tack vare att jag trivs så fruktansvärt bra på jobbet så klarar jag av att vara trött hela tiden. Det är lixom värt det. Finns dock perioder då min man ogillar min trötthet då jag somnar med barnen kring sju och är typ död resten av kvällen . Byter deras soffa mot egen säng. Det kan min man tycka är lite tråkigt, men han förstår att det är min trötthet. Det han dock inte förstår är orsaken till min trötthet. Försökt förklara men han förstår inte. Varför jag är trött kan jag förklara, vilket jag nyss gjort.. men det jag emellanåt inte förstår själv är varför det ska vara så svårt. Det är inte konstigt att ha fritids.. det är inte konstigt att ta hjälp av barnvakt.. det är definitivt inte konstigt att maken har barnen.. 

Ja ja.. Nu funkar inte jag logiskt alla gånger. 

Kanske är det för jag tänker för mkt..

Kanske är för jag bryr mig för mkt..

Kanske att jag har min syn hur de ska vara och inte lever därefter.. 

Stress, ångest och dåligt samvete.. Tre ord som förklarar mig när de kommer till att arbeta kvällar, nätter och fel helger. Helgen har jag ordnat. Iaf fram till årsskiftet. Kvällar och nätter går inte att ta bort. Då måste jag byta jobb. Till vadå lixom? 

Dags att packa väskor inför barnens natt hos mina svärföräldrar. Jobbar ju natt denna vecka och maken jobbar i Sthlm. En natt gjord. Två kvar. 

Tjingeling

Kanske att det inte gå när man gör de via mobilen och kanske att det kräver PRO. Tveksamt att jag skulle betala för PRO när jag knappt har läsare. Då menar jag inte att ni som faktiskt läser bloggen inte spelar nån roll. Det jag menar är ju att jag är typ som en "periodare".. Och då kan det vara "slöseri" med pengar och betala PRO. Kanske senare.. Om jag håller detta uppe. 

Hum.. Får se hur jag gör.. Får se om jag klurar ut detaljerna.. Får se om jag skaffar mig tiden till att klura ut det..

Ja ja.. Får se helt enkelt!

Time will tell!

När jag kliver in i köpcentrumet lägger jag märke till allt ljud, alla dofter och ALLT FOLK! Det är inte packat med människor utan går nog som "normalmycket". Vet inte om detta beror på att jag legat som i skallekoma i två dygn eller att huvudvärken inte var 100% borta.. Men min vistelse i detta annars underbara köpcentrum var en hemsk upplevelse. Alla intryck var jobbiga. Jag började kallsvettas. Gick för att köpa DS-laddaren. Snabbt och effektivt tack vare personale. Gick i min egna takt till Åhléns för att köpa en deo jag blivit rekommenderad. Käre värld. Alla människor jag såg på vägen dit.. Fick en lustig känsla, vilket störde mig. Shoppa och allt vad det innebär är något jag annars är skapt för. Älskar det! Bästa sysslan lixom. Utan att tveka delad första plats med fika. (Kanske behöver tillägga att detta är favosysslor utöver familjen som onekligen kommer etta). Jag kan för allt i världen inte förstå dessa känslor jag upplever. Vägrar avbryta mina shoppingsmål pga dessa nya oförklarliga känslor. På vägen till bilen stannar jag för att köpa en present till min man och en till min son. I detta läge är jag så kallsvettig att min ork påverkas. Lukterna.. Ljuden.. Andningen.. Ökad puls.. Är detta på väg att bli en ångestattack? Bara ett kort stopp kvar. Trosor. Är så sällan på Ikano numera att jag måste få dessa mål gjorda. Väl inne på Triumph känner jag akut behov av att sätta mig. Finns ingen stol. Tänker.."om jag snabbar mig går de bra". Butikspersonalen där var underbar. Hon kommer till min undsättning.. Frågar efter min storlek och tar fram det jag var ute efter mycket snabbt. Aldrig vart med om maken till känslor. Kändes som jag ska svimma? Väl i kassan småpratar vi lite och hon ger julklappstips  (bra sådan) men känner att jag inte har tid då jag troligtvis svimmar snart. Underbara personalen! Skulle köpt cigg vid utgången vilket jag hoppade över. Jag måste ut. Jag vill hem! Väl ute så tar jag två djupa andetag och tänder en cigg. En kvinna kommer fram och frågar om allt är bra. Jag tackar vänligt för omtanken och går mot bilen. När jag sitter i bilen funderar jag på kvinnan och det hon sa. Kollar mig i spegeln och inser att jag är klippt likblek med mörka ögon. 

Ignorerar detta och kör över gatan till Ica Maxi. Storhandla.  Packar bilen. Tänker.."står jag fortfarande upp?" Den resan hem var skakis. Om jag bara kunnat ringa någon som kunde komma och köra hem mig och bilen. Men men.. 

Denna "shoppingresa" var bland det värsta jag känslomässigt upplevt. Något som annars ligger mig varmt om hjärtat vart en hemsk upplevelse. Dem detaljer jag kände i både syn, hörsel och doft.. Lite fascinerande men mest läskigt. 

Vad var det frågan om? 

Jag som planerat att färga håret och fixa tvätten och köket innan jag lägger ikväll men det känns inte som att det kommer hända. Jag är helt slut. Att fixa middag känns som att jag lägger ner mina sista krafter på och gör en wok. Maken är inte jätteförtjust i det så jag känner att jag vill passa på medan han jobbar borta. Både han och dottern kommer imorgon. Längtar som 17 asså.

Dags att börja lite smått med maten då kycklingen är fryst.

Tjingeling 

Vafan är ditt/ert problem? Det ligger i ens förälders ansvar att uppfostra sitt/sina barn. Då ingår även tillrättavisning och pekpinnar. Det är när barn får bete sig hur dem vill vi får problem med mobbning osv. Hur (!) kan en förälder anse detta okej? Jag är helt på bloggarens sida ang när någon annan säger till mitt barn. Så länge man gör det med god ton är det kanon. Har dock inte hänt än då jag sköter de där själv, men OM någon skulle anse att mitt barn behöver en tillsägelse av denne, go ahead. Som t.ex. pedagogerna på förskolan som det så fint heter. Dagisfröken föredrar jag. Likaså har lärarna den rätten. Jag är orädd av mig när de kommer till att ställa frågor/ifrågasätta, så en sak kan du räkna med. Du kan behandla mig och min familj på det sätt du anser att du behöver, men om jag tycker nåt, känner nåt eller bara nyfiken vill veta nåt.. så har du mig i nacken. 

Läste även på hennes blogg nånting om att använda avslutet "over and out".. Att det var nån (några?) som inte ansåg att man kunde på ett korrekt sätt skriva så. Fuck you. Jag gör de oxå och inte fan betyder det inte mer än "över och slut på inlägget". Emellanåt tycker jag lite synd om dessa människor som kritiserar henne. För det dem kommenterar.. deras sk åsikt.. Shit pommesfrites asså! Vilka Kötthuve till stolpskott! Ibland asså.. Ibland blir orsaken till existensen av hat, dumhet och orättvisa (osv) något klarare. 

Det andra som tankar cirkulerar kring just nu är döden. Dödsorsak. Läste på fb att en av Idol-killarna avlidit. Sökte och sökte på nätet efter orsak till denna död i så ung ålder. Kunde inte hitta nåt. Aftonbladet mfl har skrivit om att han avlidit men ingenstans kunde jag läsa varför. Frågade en vän om hjälp som är kick-ass bra på att söka.. Det som framkom från olika håll (obekräftat) var överdos. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte i skrivande stund. Egentligen spelar inte dödsorsak någon roll men jag vart nyfiken. När jag dessutom inte kunde hitta det vart jag mer nyfiken, även lite kritisk till den informationen. Jag hade inte gen aning om vem denna grabb var innan jag läste om hans bortgång på fb. Jag kollar inte på Idol.

Sen nyss.. läste jag ett annat inlägg om hans bortgång och läste då även kommentarerna för att kanske få svar på min "varför dog han" fråga. I den tråden var det en tjej som ställde frågan. Yes, tänkte jag. Men tji fick jag. Hon blev attackerad. Det angår inte alla om varför. Min tanke vart "lägg inte ut offentligt på fb om man inte får ställa frågor". Vilket denna tjej även sa men fick svaret att det är bara respektlösa som frågar. 

Say what?!!?

Jag anser inte det respektlöst mot hans nära och kära. Anser du det?

WTF!! 

Klart som fan man får ställa frågor. Är något offentligt får man givetvis ställa frågor. Men man får absolut inte vara otrevlig eller dum. Men att ställa frågan rakt upp och ner "Varför dog han" anser inte jag respektlöst. Över 300 likes fick hon på sin fråga. Hon fråga det många ville. Heja henne! Dock utan svar. Men men.. Han var ju med på Idol så det svaret kommer nog garanterat. 

Over and out :)

Ibland kan vägarna kännas skrämmande. I morse när jag åkte till jobbet ligger vägarna helt öde. Det enda som ljusnar upp vägen är gatlamporna. Resten ligger i mörker. Denna tid på året är inte direkt uppiggande när mörkret faller. Helt öde och knappt någon rörelse. Jag gillar annars både hösten och vintern inkl. mörkret. Tycker att det är mysigt och härligt. Likaså kan vägarna man tar i livet vara skrämmande.. Man älskar sitt liv men vissa detaljer i sitt liv kanske är mindre bra..

Kanske att man blir utsatt för något som får en att må sämre än sämst och man behöver professionell hjälp. Kanske att man mår så pass dåligt att man behöver bli inlagd på sjukhus.

Kanske att man är så sjuk att man måste äta medicin.

Kanske har man en diagnos.. Psykisk diagnos.

 

Psyk.. Psykiatri.. Hur kommer det sig att det finns dem som blir skrämda? Eller bara har negativt att säga? Vad är det som är så hemskt och förskräckligt med psykiatri inkl. allt vad det innebär? Borde ju vara tvärtom. Att det finns en psykiatrisk klinik är något som är fantastiskt, enligt mig. Hur tror du att det skulle sett ut om det inte fanns?

En del som får reda på att jag jobbar på en psykiatrisk klinik ger oftast reaktionen "Skulle jag aldrig våga". Varför skulle man inte våga? Absolut, det kan finnas situationer som gör en lite skitnödig men det grundar sig oftast på osäkerhet. Är man osäker eller okunnig så blir ju situationen läskig eller ohållbar. Gäller ju vilket som jobb som helst. Skulle jag bli inkastad på en förskola utan någon utbildning eller introduktion. Utan information skulle jag inte vet om vilka allergier som finns, vad jag ska tänka på osv så skulle ju det bli ohållbart både för mig, för barnen och för anhöriga. Likaså om jag skulle bli inkastad på ICA utan utbildning eller introduktion. Hur ska man kunna veta vad som ska göras och på vilket sätt. Samma gäller psykiatrin. Att jobba inom psykiatri utan utbildning och introduktion är något som man kan eller ska göra. Men jag har både utbildning, introduktion och erfarenhet. Så för mig, och mina kollegor, så är det inte hemskt. Detta jobb är inte någon skillnad på från annat jobb.

Jag skulle aldrig jobba på ett dagis. Det skulle inte jag klara av men jag är oerhört glad och tacksam för att det finns människor som klarar av det och trivs med det. Utan dem skulle inte jag (och många fler) kunna arbeta. Förstå hur mkt färre barn som skulle födas om det inte fanns dagis. Jag hade väl troligtvis inte haft barn. Tanken att gå hemma i flera år utan arbete.. Nej tack! Förstå vilka problem det hade gett många barn när dem började skolan. Käre värd asså! Om psyk inte fanns.. Hur hade det varit i samhället då? Bara för du tycker något är läskigt och hemskt så betyder inte det att andra tycker det. Det är inte du som sätter normen! Jag älskar mitt jobb och jag hoppas jag stannar här i många år framöver! Psyk tar hand om sjuka människor precis som andra avdelningar gör.. Thorax, IVA, KAVA osv.. Psykisk sjukdom är inte något sämre handikapp än att ha dåligt hjärta eller bruten arm. Alla människor har rätt till hjälp så deras vardag blir så dräglig den bara kan.

BUP.. Vad hade hänt med alla unga som mår skit om inte psykiatri fanns. Självmorden skulle garanterat vara så in i helvete mycket högre än det är idag. Skulle det vara bra?

Sen finns det dem som kritiserar psykiatrin för dem inte tar hänsyn till vad anhöriga säger eller för att dem inte ser hur dåligt någon mår osv osv osv. Man får absolut inte glömma att denna person som enligt dig mår akut dåligt och behöver akut hjälp (oavsett om det är din bror, mamma, make eller granntjejen) kanske inte behöver just akut hjälp från sjukhuset när just du anser det. Den personal som har kontakt med denna person har troligtvis och nästan garanterat gjort en bedömning på hur hanteringen ska ske på bästa sätt. Att säga att man inte orkar hålla på mer eller att man tycker synd om den mamma som måste hålla på med sitt barn dag ut och dag in.. Är inte det lite av ansvaret och skyldigheten man har mot sina anhöriga? Man kan inte kräva hjälp i alla situationer för sin anhöriga för man anser att "man har gjort sitt och vården får ta över". Din tolkning på en situation kan skilja sig från min bedömning av din situation. Alla är vi olika. När en människa fyller myndig så kan man endast gå på den informationen man får av den berörda, faktiska patienten. Spelar ingen roll vad en anhörig tycker, tänker och känner. Och absolut.. Finns något som heter tvångsvård.. Men det kan man inte ta till så fort en anhörig anser att det krävs. Skulle du kunna tänka dig ens hur världen skulle sett ut om anhöriga kunde bestämma över ens vård? Skulle du gilla om en doktor tillsammans med polis kom och hämta dig i ditt hem och låste in dig för en anhörig till dig anser att du mår så pass dåligt att du behöver bli inlagd? Fatta vad stort sjukhusavdelningarna behöver vara då. Nästan så att det skulle vara lika stort som ett större bostadsområde. Per avdelning. Då hade man behövt bygga ett sjukhus så stort att det skulle bli en egen ort. Inte hållbart!

 

Vi alla har perioder i livet där man mår mindre bra. Inte alltid man behöver hjälp från vården. Ofta räcker det med stöd från familj och vänner. Min jobbiga situation kanske inte du anser vara jobbig alls. Ditt jobbiga kanske jag anser är en dans på rosor och du är en bortskämt ego. Så man ska vara väldigt försiktig innan man uttalar sig om någon annans situation. Alla är vi olika men alla är vi människor.

 

Att uttala sig om något utan att vara påläst.. Det är provocerande och kan vara stötande. Därför är det viktigt att man tänker sig för innan man delar med sig av sina åsikter. Känner man att det är viktigt att förmedla vad man själv tycker så kan man försöka ta reda på fler detaljer först. Alternativt påpeka att man inte känner till allt men grundat på det man har så tycker man som man gör. Varför ska detta vara så svårt?